Jag rensar i en låda och hittar gamla fotografier och förflyttas många år bakåt i tiden. Bilden är från finrummet i det radhus vi bodde i då. Farmor är på besök, kanske är det någons födelsedag då det står en vacker blombukett på bordet och jag och min bror är "finklädda".
Jag tittar på mina små händer som är så solbrända och håret är nyklippt. Jag som alltid ville ha långt hår såg mest ut som en liten kille i kortklippt frisyr. Mamma tyckte att det var enklast så.
Farmor ser lite trött ut, hon dog när jag var sex år så det kan inte ha varit så långt efter det att bilden togs. Hennes långa vita hår är, som alltid, uppsatt i en knut i nacken. Farmorshåret som var vackrast i världen.
Den tvåsitsiga Duxsoffan på bilden finns fortfarande kvar. Nu står den 80-talsomklädd i vårt sommarviste. Inte alls lika fin i sitt beigefärgade tyg. Det ramlar ner sågspån från dess innanmäte. Någon gång i framtiden vill jag få den omklädd, den bär på så många minnen så jag vill inte att den förpassas på någon soptipp, den är värd mer än så.
Det är sällan jag tänker tillbaka till tider som var, inte nu längre, jag har fullt upp med att hinna ta in allt som sker omkring oss i världen just nu. Men ibland stannar tiden till en stund, då när jag hittar en gammal bild i en låda. Då känns det gott att sätta sig ner och reflektera en stund, tänka tillbaka på det jag minns. På människorna omkring mig. På en farmor med långt vitt hår, en farmor som snart skulle försvinna för gott. Men det visste vi inte då, inte i den där stunden då pappa bad oss ta armkrok med farmor och le in i kameran.
8 kommentarer:
U n d e r b a r t! Och det är alltså det håret du menade ...., så fint! Och man vill bara äta upp dig Eva ...
Fin bild, Eva! Och fint få se din farmor. Jag minns du berättat om henne och hennes hår som var vackrast i världen.
Men åh så fint. Jag älskar gamla bilder från svunna tider. Min mormor har skrivit, inte bara om sitt liv utan även det hon hört berättas om sin mors och mormors. För några år sedan blev det renskrivet på dator och vissa stycken är kompletterade med inscannade gamla bilder. Det är verkligen verkligen en riktig skatt!
Elisabet: Ja det håret fast så mycket vackrare utsläppt. Hehe, det vill du :)
Karin: Ja som liten var hon som en ängel för mig, i alla fall när håret var utsläppt.
Mossfolk: Men vilken skatt du har! Tyvärr har jag inget nedskrivet utan får gå på minnen och funderingar kring en bild.
Det var en jättefin bild, vilken vacker farmor. Kanske din pappa
visste att snart är min mamma borta. Visst skall man spara på minnen, jag plockar ofta fram mina, särskilt sen jag blev ensam.
Håret var väl alltid vi barns problem, vi ville alltid vara annorlunda. Men som du antydde, det bestämde ju inte vi, på den tiden.
Underbart foto
Hajan: Ja visst var hon fin min farmor! Ja det är roligt att sätta sig ner ibland och titta på gamla bilder och minnas. Tack ska du ha!
Vilken fin bild.
Jättefin.
Visst är det härligt med nostalgi ibland, det tycker jag också.
På ngt sätt är det läkande att slå sig ner och minnas via gamla foton.
Jag var också alltid kortklippt som liten, och längtade efter långt hår :-)
Annika: Ja det är fint att ha alla dessa gamla kort, ta fram ibland och titta på. Vissa bilder minns jag inte i detalj men man kan ändå ana hur det var. Ja tänk vad man längtade efter långt hår. Såg andra med det och blev avundsjuk. När jag sen blev så stor så jag bestämde själv då sparades håret långt, insåg att det var ganska jobbigt :)
Skicka en kommentar