Människor blir, på ett eller annat vis, sjuka och allt fokus läggs på dem. Behandlingar inleds och följs av rehabiliteringsprogram (i bästa fall). Det behövs full koncentration för att orka med sjukdomen och allt vad den för med sig. Och mitt i allt detta finns de anhöriga och vännerna. De som står bredvid och inte vet hur de ska hantera situationen. De som kanske är lika förvirrade och rädda som den sjuke. Där står de med alla sina frågor och rädslor och vet inte hur de ska bära sig åt.
Inom systemteorin arbetar man med hela familjen om en av familjemedlemmarna blir sjuk. Systemteorin menar att delarna i ett system hänger samman i ett ömsesidigt samspel, där alla delar påverkar de andra. Så, om en i familjen är sjuk påverkas hela familjen. Enkelt kan man tycka men svårt när det kommer till praktiken.
Jag minns den där försommardagen när psykologen på barnpsyk ringde mig och sa att vår äldsta var självmordsbenägen. Jag minns hur världen stannade upp för en stund. Jag minns förvirringen som sedan rådde under ett antal år. Dottern fick hjälp ( och allt rättade så småningom till sig) men den övriga familjen lämnades utanför med sina frågor och rädslor.
Den psykiska delen av oss människor syns inte och många är rädda för den. Därför finns den inte, man lämnar den utanför. Vårt själsliga lidande tystas ner. Men hur ska ett helt "system" bli friskt om ingen vågar möta? Om det inte finns någon att tala med? Då gäller det att kunna tala med varandra inom familjen. Orka stötta varandra. Alla orkar inte och det kan ge tragiska konsekvenser.
För vårat "system" har det gått bra. Vi har tagit oss igenom svårigheter och tunga dagar med oro. Vår äldsta mår bra tack vare god hjälp.
Den som är sjuk lider, det går aldrig att förstå, bara stötta och finnas där. När anhöriga inte mäktar med, inte klarar av situationen. Vem vänder de sig till då?
Har Du några erfarenheter kring detta?
