Det är branta backar på den ö jag bor på. Idag tog jag årets första cykeltur, då jag äntligen hade hämtat mammas gamla cykel, med två växlar.
Ringrostig trampade jag uppför, en inte alltför tuff backe. Det doftade skog, dikeskanterna var helt täckta av blåsippor. Jag njöt.
Väl uppe på kröner, jag hade cyklat 1 km (!), vände jag tillbaka hem. Kände att det får räcka för idag och såg fram emot att få susa nerför backen.
Det kändes härligt att långsamt glida nerför backen.
Men oj, vad hände?
Jag sjönk längre och längre ner, cykeln kändes mindre och mindre. Det blev ostadigt om rumpan.
Sadeln hade lossnat i sitt fäste och sjunkit till botten. Inte för att jag är jättelång men betydligt längre än att ha sadeln på lägsta nivå.
För varje cykeltramp åkte sadeln hit och dit. Och jag kände mig, för en gång skull, nöjd över min lathet.
Det räckte gott och väl att cykla 1 km tillbaka hem igen, med vinglig sadel på lägsta nivå.
Hem kom jag i alla fall.
Och ska jag gå ut något mer idag blir det till fots!
