Orosmoln på min himmel

Vissa dagar ligger orosmolnen tungt över himlen. Detta kan även ses som en metafor över ens inre. Vissa dagar känns motiga, glädjelösa, oroliga. Dagar då det är svårt att känna glädje. Det finns inget att ta på, inget särskilt som utlöst känslorna, de bara infinner sig.

Idag är en sån dag. Så otroligt tung. Jag läser mina läroböcker, inom mig växer ett stort varför? Varför ägnar jag mig åt detta?! Jag går ut på promenad, inte ens trädens skiftningar får mig att känna minsta glädjeyttring över en vacker natur. Telefonen är tyst, ett samtal på hela dagen. Som om människor känner på sig att jag inte är till förfogande idag. Meningslöshet råder. Kroppen värker och jag undrar om det är smärtan som utlöst denna tungkänsla? Orkar inte fundera över det någon längre stund, det spelar ingen roll - egentligen.

"Man ska inte gnälla", jag vet ju det. Jag kan ibland bli så trött på människor som gnäller. Om gnället blir till ett självändamål, då reagerar jag. Men ibland går det bara inte att ljuga, jag kan inte göra mig till någon annan än den jag är just idag.

Det kommer bättre dagar. Just idag, här och nu skiner solen utanför fönstret. Ändå, orosmoln på den himmel som bor inom mig, den som är jag. En tisdag i september när sommaren har övergått i höst år 2007. Och jag vet - i morgon är en annan dag och då ser allt annorlunda ut på min himmel!

Hur ser du på gnäll? Vad är befogat gnäll och vad är tjat? Ja vad är gnäll - egentligen.

Fredag på stan

Ny reklam på teatern. Nästa års stora sportevenemang här i stan - skidskytte VM

Hela eftermiddagen har jag, vår yngsta och min mamma gått runt i affärer. Det verkade som om ALLA var i stan just denna eftermiddag. Trångt precis överallt. Jag har mycket svårt för trängsel nu för tiden, mitt annars ganska lugna humör förändras markant, jag blir vresig. Nu hittade vi i alla fall det som stod på listan, skor och kjol till vår yngstas studentdag.

Vi gick sedan på ett av stans cafe'er och med risk för att låta som en riktigt gnällig pensionär skriver jag härmed följade rader: Måste alla föräldralediga unga mammor gå på ett och samma cafe'?! Då vi hade försökt på andra överfulla cafe'er var detta sista utposten, min gamla mor orkade inte gå längre. Så det blev en snabbfika bland barnvagnar och springande små telningar. Jag har inget emot barn, inte alls, men när huvudet redan är trött och jag vresig, då är gälla barnskrik inte till sin fördel i mina öron.

Kan detta vara ett ålderstecken tro? Jag är egentligen inte så gnällig men min stressnivå är så oerhört låg nu för tiden. Jag tål så lite.

Dottern fick i alla fall en söt vit kjol och ett par silverskor! Och det känns roligt.

Här hemma är det tyst och lugnt och jag kan pusta ut. Hoppas på lite värme denna helg, så jag får gräva i rabatterna vid stugan. När jag gör det kan jag garantera noll vresighet, då är jag mild som en ängel.

Hoppas ni får en fin helg allihop!