Idag däremot var jag med. Östersunds första Prideparad gick av stapeln. Varför jag gick med? En manifestation över människors lika värde känns viktigt för mig. Jag känner flera människor inom HBT-världen och de fanns alla i mitt hjärta idag när jag gick med i det långa tåget. Vi blev många och det kändes så roligt. Och det var många som stod efter vägen och såg på, säkert fanns det de som rynkade på sina näsor, fnyste och tyckte att det bara var trams. Men kanske, kanske, såddes ett litet frö i några av dem, ett frö av förundran - att så många människor hade anslutit sig till denna manifestation och till råga på allt - helt vanliga människor. Människor av kött och blod, med känslor, drömmar och tankar.
Jag kände mig rörd där jag gick, rörd över den gamla damen som bar på en liten skylt där det stod "Stolt mormor". Ett älskat barnbarn, oavsett sexuell läggning. En människa, värd att älskas.
Jag var rörd över att se min gode vän vid min sida, rörd över att han äntligen vågar stå för vem han är. Jag har följt hans kamp och sett honom börja blomstra, tills att idag stå i full blom.
Det fanns en glädje över dagen och ett stort, stort hopp.
Ett hopp över att fler och fler inser att varje människa är värd att älskas, oavsett sexuell läggning.
Regnbågen från mitt fönster i sommarvistet får bli en hyllning till den här dagen.

