Mörka moln tornar upp sig på himlen, så som det har gjort under många av årets augustidagar.
Mörka moln tornar upp sig på ett helt annat sätt inom oss människor. Jag tänker på beskedet om att man drabbats av cancer. Än en gång får jag vetskap om att någon fått ett sådant besked. Cancer, som drabbar så många och är en så tärande sjukdom.
Förr i tiden kallades sjukdomen kräfta, något som få drabbades av, känns det som. Kanhända finns det ett stort mörkertal kring sjukdomen då forskningen inom området inte hade kommit så långt som idag.
Jag minns när jag gick i fyran och en flicka i sexan dog i kräfta. Jag minns att flickan var sjuk ofta och att hon var lågmäld, tunn och blek. Inte förstod vi vad det var för sjukdom hon hade, bara att det var något farligt. Något man kunde dö av. Jag minns dagen när flaggan hissades på halv stång. Hon var död. Inget mer om det. Ingen lärare som tog upp ämnet döden med oss. Vi barn pratade om det men det var för svårt att ta in, att hon inte fanns mer. Jag minns att jag fick svårt att somna om kvällarna, jag var rädd för att inte vakna mer. Och tänk om jag fick kräfta jag också! Det kanske smittade. Jag kan inte minnas att vi pratade om döden hemma, det konstaterades att människor hade dött, inte så mycket mer.
Tillbaka till vad vi idag kallar cancer. Så många i min omgivning som har haft det och klarat sig bra, men vägen dit har varit lång med många tuffa behandlingar. Det finns även de där cancern har varit obotlig och de har dött.
Jag är ofta så tacksam över varje dag då jag kan kliva upp och vara frisk. Min smärtproblematik är stundvis tuff men den är hanterbar.
Inget vet vi om morgondagen. Ingen vet vem som står "på tur".
Och till alla som kämpar skänker jag varma, omslutande tankar.
