Vad är lämpligt/inte lämpligt att säga i en predikan?

Själv har jag bara skrivit en predikan (under sv. kyrkans grundkurs) i hela mitt liv och har inte kunskapen om vad/hur man skriver en bra predikan. Och vad är en bra predikan? För mig handlar det om att den ska slå an en ton inom mig, en ton som är kopplad till Gud. Den ska inte få mig att känna mig mindre värd eller som en "dålig" människa.

Under sommaren har jag fått höra predikningar som gjort mig aningen illa till mods. Jag ger några exempel, kommentera gärna hur ni reagerar.

* "Inom Svenska Kyrkan håller vi inte på med tungotal och sånt tjafs." Jag är ingen förespråkare för tungotal, tvärtemot, men jag tycker ändå att det är plumpt att uttrycka sig på detta vis. Det är kränkande för dem som ser tungotalet som en del av dialogen med Gud. Inget inkluderande språk, tvärtemot. Tjafs tycker jag inte är ett ord som bör ingå i en predikan, det låter nedvärderande i mina öron.

* "Jag är bra på att prata och tycker om att höras, därför valde jag prästyrket." Är det vad denne person ser som sin kallelse?! Då tror jag personen har missuppfattat sitt kall.

Det finns bra präster, det finns mindre bra präster och det finns t o m de som kanske har valt fel yrke. Så är det inom alla yrkeskategorier och det är alltid lika tråkigt att möta just den sistnämnda kategorien. Ännu tråkigare att de ofta inte ser det själv och vem har mod att säga det till dem?

Hur säger man det?

Kan man göra det?

(Det är ingen av min hemförsamlings präster som har talat på detta vis)