Havet, stranden, doften av tallskog, allt kände precis som det gjorde då - för över 40 år sedan. Denna strand som jag tillbringat många soltimmar på som barn.
Jag talar om Sörfjärden utanför Gnarp, där vi bodde i en lånad stuga under några somrar på 60-talet. Åh vad jag älskade den platsen! Bara att gå över byvägen och sedan var man på en oändligt (i barnets ögon) lång strand.
Då, innan campingstugornas och nybyggenas tid, var vi inte så många som hade vårt sommarviste i den lilla byn. Byvägen och dess hus står kvar, det hus vi bodde i var nu renoverat men jag kände igen det. Framförallt kände jag igen den lilla stigen ner till havet, den jag gått så många gånger.
Jag gick där åter idag och det kändes underbart!
Vattnet var kallt men jag kunde inte låta bli att doppa fötterna!
"Min" strand.
Därute sitter sonen på en sten och filosoferar
Byvägen, som jag gått många gånger till och från affären, som är nedlagd och nu till salu. Och där borta bakom träden, på andra sidan vägen, där bodde vi.
Lycka kan vara att få sitta på sin barndomsstrand, en småkall torsdag i slutet av augusti. Läppja på sitt medhavda kaffe och titta bort mot horisonten medan vågorna kluckar stillsamt mot stranden.
Jag plockade blågröna stenar idag, precis som jag gjorde som barn, dom som jag gömde i min skattkista. Nu ligger det några stenar i min ryggsäck tillsammans med små bitar av drivved. Maken suckade men vet hur jag är, sådana saker är fortfarande som små skatter för mig.
I Ljusdal hälsade vi på sonens flickvän som bor i en fin liten lya. Efter kinamat lämnade vi dem där de stod i hallen och såg fnitterlyckliga ut.
Kvällen blev sen men jag är så nöjd med dagen. Jag känner mig rik: på minnen, värme, gemenskap och på små blågröna stenar i min ryggsäck!
