Den senaste månaden har morgnarna sett ut så här. Smärtan är mycket påtaglig och jag kan inte gå rak.
Jag känner igen det, har levt med smärtan så länge. Periodvis har det känts bättre och då tackar jag för varje dag som inte smärtan "tar över".
Nu är den tillbaka med all sin kraft och det begränsar mig. Inplanerade saker, som inte är nödvändiga, får ställas in. Morgonbestyren tar ett par timmar. Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta på att värktabletten ska börja ge resultat, så att jag kan klä mig. En lång varm dusch och sedan insmorning av liniment. Därefter kan jag börja känna mig någorlunda rörlig.
Jag blir alltid nedstämd när dessa perioder kommer, inte lika mycket nu som förr. Det är ändå svårt att acceptera. Tankarna kring livet och hur det ska bli finns där. Varför klarar inte jag av att leva ett liv som andra? Ska jag aldrig bli bra? Hur ska jag leva för att detta inte ska återkomma?
Frågor som jag levt med under så många år. Livet känns ibland så begränsat och ingenting är självklart. Det jag bestämde igår kanske inte gäller idag, just på grund av att kroppen säger ifrån.
Idag är en sådan dag. Jag fick skrinlägga mina planer på grund av smärta. Jag känner mig instängd i min egen kropp och det gör ont, både i kropp och själ.
Och jag vet, det kommer bättre tider, bättre dagar.
Just idag måste jag få klaga. Allt är inte bra.
Inte idag men
kanske i morgon.
