“Ni svenskar kan vara så mesiga ibland”, sa vår sons flickvän när vi pratade om att uttrycka känslor. Själv kommer hon urprungligen från Kroatien och är van vid mer känslostormande samtal än vad vi åstadkommer här i Sverige.

Och jag kan hålla med henne. Det är enklare att prata om konkreta saker, sånt som är synbart, än att prata om vad man känner och tycker. När husbygget, brödbaket, städningen, planteringen, agendan, you name it, blir exiliret för välbefinnande, då känns det som om det ligger många hundar begravna här och var.
Det är då det kan köra ihop sig när det gäller relationer.

Man börjar snacka bakom ryggen

och/eller

lägger benen på ryggen och drar

och/eller

hellre surar än möter, drar sig undan och tycker att hela världen är emot en

och/eller

tar irrationella beslut som sällan ger goda resultat.

Tänk om vi, i varje situation vi möter, högt och tydligt kunde säga:

Jag tycker så här.

Jag känner så här.

Jag mår så här.

Utan att anklaga eller försöka ändra på någon annan, bara utgå från oss själva. Rakt och tydligt tala om våra utgångslägen. Och sedan stå för det i alla lägen (inte vända kappan efter vinden).

Så mycket enklare det skulle bli.

För oss allihop.