Jag fick många reaktioner på föregående inlägg, angående parmiddagar. Min man tyckte jag var alldeles för kategorisk i mitt framställande av dessa tilldragelser. Och det kan han ha rätt i. Dessvärre har jag upplevt middagar som den jag beskrev.
Vad jag egentligen vill få fram med mitt inlägg var den normativa strukturen i dessa umgängesformer. Inte maten och dukningen i sig. Jag uppskattar människor som är duktiga på att laga mat och fixa det trevligt omkring sig. Vad jag däremot inte uppskattar är indelningar. När det enda som gäller är par och då heterosexuella sådana, alla utanför denna norm blir inte inbjudna. Par som har en (utåt sett) trygg relation med "välartade" barn, där könsrollerna faller in i gamla, beprövade normer. Vilket betyder att kvinnan har lagat all mat, städat, dukat och sett till att allt är snyggt och prydligt i hemmet. Mannen har inhandlat "starkvarorna". Indelningarna fortsätter före och efter middagen, med kvinnorna för sig och männen för sig, där kvinnorna "skvallrar" och männen pratar om viktiga saker.
Vad jag är trött på är alla dessa outtalade mönster som sker vid liknande tillställningar. Inte middagar i sig. Och som någon skrev: det är kanske personerna det handlar om. Det tror jag på. Och jag tror på att lära sig tacka nej till vissa saker.
Jag äter gärna middag med andra men gärna på ett mindre traditionsbundet sätt. Vi lever i 2000-talet där det talas om jämställdhet och alla människors lika rätt, detta vill jag se när jag äter middag tillsammans med andra. Oavsett om det är en trerätters sådan, eller en grillad med bröd.
