Jag blev idag inspirerad av Samuel att skriva om döden, något som vi talar ganska lågmält om.
Min man och jag delar inte alltid varandras åsikter, detta gör att våra diskussioner stundvis kan bli ganska livliga. Vi blir aldrig osams, vi respekterar varandras oliktänkande, förutom när det gäller en sak, våra begravningar.
Och nu är det säkert någon som studsar till och tycker att vi är morbida. I alla fall har vi fått den reaktionen, när vi någon gång berättar vad som föranleder att vi blir oense. För mig är det inget konstigt att tala om min begravning, för är det något jag vet så är det att jag ska dö. Våra meningsskiljaktigheter handlar mer om på vilken kyrkogård vi ska ligga, om begravningen... Det är inte det som är det här inläggets kärna. Jag undrar mer om varför människor reagerar så starkt på att vi samtalar om vår begravning? Jag antar att svaret kan vara att vi sällan tänker på vår egen dödlighet, vi pratar sällan om den.
"Nej nu pratar vi om något roligare", kan vara ett svar, när någon gång döden snuddas vid som samtalsämne. Och visst är det jobbigt att tala om något som de flesta av oss är så rädda för att möta: vår egen och andras dödlighet. Och det är hemskt och sorgligt, vi får vara rädda. Men varför är det så svårt att tala om det som vi är rädda för?
Skyddar vi varandra om vi inte pratar om döden? Ska vi inte tala om döden utan glädjas åt tillvaron som är just nu?
Vad tycker du?
