Jag minns den där kvällen, vi skulle precis sätta oss och äta middag. Jag hade lagt upp mat på min tallrik, torskrygg och ris. Jag var hungrig. Klockan var runt sex och precis när jag satte mig ringde telefonen, okänt nummer. Säkert en försäljare, tänkte jag och tog första tuggan av min mat. Det plingade till i mobilen, ett sms. Snabbt var jag där och kollade vem det var och vad den ville. 

Hej. Har försökt nå dej per telefon. Blodproverna ligger inte normalt och behöver utredas mer redan i morgon. Ring mig snarast om detta, nu ikväll. …...distriktsläkare...…..hälsocentral.

Just där och då blev det tomt inom mig. Jag hade varit på hälsocentralen dagen innan och tagit prover för min konstanta trötthet och blåmärkena som dök upp utan anledning. Nu var det kört. 

- Jag är sjuk, jag måste ringa läkaren, sa jag till maken.

Jag gick in i sovrummet och ringde. Läkaren var allvarlig, jag förstod att något var riktigt fel.

- Proverna tyder på att du har någon form av blodcancer, sa han. Du kommer att få en tid på sjukhuset i morgon för ett benmärgsprov, när svaret på det provet kommer vet vi vilken form av cancer det är. 

Han pratade på, jag hörde orden men de gick inte riktigt in. Med ens kände jag hur sjuk jag var, något som jag känt länge men inte förstått. 

- Har du någon hos dig?, undrade läkaren.

Så dags att säga det nu, tänkte jag men sa inget. Och visst fanns maken där, lika chockad han som jag. Samtalet avslutades.

Middagen slängde jag i soporna och sedan den kvällen kan jag inte längre äta torskrygg.

Jag fick min diagnos och nu går jag på livslång bromsmedicin. Chocken har lagt sig och jag lever ett ganska bra liv, trött och stundvis orolig men ändå med en tillit att detta ska funka.

Vad jag ofta har tänkt på så här efteråt är hur jag fick detta besked. Att få ett sådant sms känns inte helt ok. Ska inte sådana besked ges IRL? Tänk om jag inte hade haft människor omkring mig som hjälpte och stöttade. Hur hade jag hanterat beskedet?

Det går inte att göra ogjort nu men visst finns tankarna där emellanåt. Det gäller att vara stark för att vara sjuk, brukar det sägas. Jag kan inte annat än instämma.