Från djupet av mitt hjärta

                               Vissa dagar anar man bara ljuset.

Igår var en sådan dag. Helt obefogade känslor som bullrade runt i mitt inre. Känslominnen som kom upp till ytan och ville ut.

Igår gjorde jag "slag i saken", jag ringde ett samtal som jag länge har velat göra men inte vågat. Att berätta för människor hur man känner kan vara ett risktagande för förhållandet. Vi människor tar saker på så olika sätt, en del blir stötta andra kan se det som positivt.

Så, jag kastade mig ut och hoppade.  Jag berättade från djupet av mitt hjärta hur jag har känt under flera år. Känslor av negligerande, "fula" miner, suckar. Och mötet blev så bra. Jag ville och fick veta hur personen i fråga hade känt det i möten med mig. Hur "agasamt" det hade varit, jag var ju så duktig och vältalig och hen blev så rädd för mig. ´Detta resulterade i elakheter och hån.

Alla dessa möten oss människor emellan, hur svårt det kan vara stundvis. Och varför är vi inte mer öppna för varandra? Jag hade kunnat ta upp detta under de år vi tillhörde samma grupp. Jag kunde ha sagt till direkt när jag märkte att personen, på ett subtilt sätt, hånade mig. Men, jag vågade inte. Även om jag var vältalig och verkade "duktig" så fanns det även hos mig en inre skörhet, något som jag lindade in genom ord och en smula kaxighet. Just då varken orkade eller tordes jag möta, igår gjorde jag det. Och det blev så bra.

Nu kan jag släppa detta och gå vidare. Gjort är gjort och det är inget jag tänker grotta ner mig i längre. Vår relation har vuxit och jag är tacksam över att jag vågade ta steget.

Jag är så less på hymlande och förljugenhet, att låtsas är att leva i en falskhet som jag inte längre orkar med. Att leva fullt ut är att ta sig själv och sina känslor på allvar.

Så är det.