Fjäll om hösten.

Är det någon gång som jag längtar intensivt efter fjällområden så är det under hösten. Vidderna, färgerna, tystnaden. Det ger mig nästan en magisk känsla. Varje höst försöker jag komma iväg på någon liten tur. I lördags åkte jag, ena dottern och sonen till Arådalen, en plats som jag aldrig tidigare besökt.

Efter en kort vandring genom björkskog kom vi till kalfjället. Att vandra uppför är tungt men helt underbart när man kommit en bit och kan blicka ut över vidderna.

Mil efter mil med orörd mark och ett helt pärlband med fjäll. En mäktig vy.

Barnen gick vidare mot toppen, en tur som kändes övermäktig för mig och min slitna kropp. Jag satte mig i ner och vilade istället. Tog en kopp kaffe och bara njöt.

Tystnaden var kompakt, om man nu kan säga så om tystnaden. Jag lade mig ner på den mjuka marken och kände en porlande glädje inom mig. Tänk att få ha det så här bra! När jag så småningom satte mig upp igen hade jag fått sällskap.

Jag tycker om renar, de är otroligt vackra. Att få närkontakt med dem kändes som en stor ynnest. Jag satt helt stilla för att inte skrämma dem. Jag var ju på deras mark, så att säga.

Så småningom vände vi tillbaka ner till turiststationen, där vår bil stod och väntade på oss.

En fin dag att lägga till minnesbanken.