Igår såg jag Maria Lundqvist på Storsjöteatern, en föreställning som bjöd på både skratt och djupa reflektioner över livet. Hennes avslutningsord var inte nya, jag har hört dem förr, men de behövs höras igen. Hon pratade om vikten av att våga, att inte lyssna på alla som försöker trampa ner på oss, de som kan och vet. Vi behöver lyftas för att våga flyga, för alla har vi något vi kan vara stolta över.
På Elisabets blogg läser jag om hur olika vi betraktar bilder. En intressant diskussion som visar hur vi människor ser så olika på det vi ser. När jag läser det som skrivs där börjar jag reflektera över mina egna bilder. Jag målar ofta och gärna, det är en del av mitt liv. Utan mitt skapande skulle jag långsamt vissna. Främst målar jag för min egen skull, jag kan vara lite blygsam när det gäller att marknadsföra mig själv.
När jag, för ett antal år sedan, insåg att människor tyckte om det jag målade väcktes tanken att jag kanske kunde sälja något av det jag gjorde. Det kunde jag. Inte i någon större utsträckning men tillräckligt för att få in en välkommen slant lite då och då.
Jag lärde mig olika tekniker när jag gick en ettårig utbildning för många år sedan. Det var så tråkigt. Alla dessa ramar man skulle hålla sig till gav mig enbart prestationsångest. Bilderna blev tråkiga och intetsägande. Jag började måla på mitt sätt och genast kom målarglädjen tillbaka.
Jag har haft några utställningar där jag presenterar mig själv som en amatör, vilken jag också är om man ser till utbildning. Även om jag har målat under hela mitt liv ses jag som en amatör i kritikernas ögon. Utan utbildning=amatör. Det är helt ok för mig. Jag kommer alltid att ses som en B-målare i vissa människors ögon, det är så det är. Jag kommer inte att sluta måla för det, ingen kan ta ifrån mig min stora glädjekälla i livet.
Jag målar och säljer billiga bilder. Människor köper. Mina kort är uppskattade av många. Och visst är det ändå härligt att det finns billiga tavlor att köpa? Alla vi som inte har råd att köpa dyra tavlor vi kan ändå ha konst (jo jag tycker att jag kan kalla det så) på våra väggar. Min vackraste tavla köpte jag av en äldre amatörkonstnär för 3 000 kr. Det är den dyraste tavla jag någonsin har köpt, ändå är den jämförelsevis billig. Och jag älskar tavlan.
Att betrakta andras bilder kan vara en självreflektion, det säger en del om betraktaren. För mig är det inte av vikt att konstnären har en lång utbildning, när jag blir förtjust i en bild handlar det mer om känslan som förmedlas. Jag gillar färger och jag gillar det lite naiva. Ibland. Andra gånger lockas jag av det dunkla och oförutsägbara. Det handlar om hur jag mår just då.
Maria Lundqvist ord gav tankar. Jag tror på det jag gör, även om jag blir trampad på ibland. Och det är en underbar känsla när lyfts. I lördags stod jag på en marknad och sålde mina julkort. Där blev jag lyft. Människor köpte mina kort. De tyckte om dem. Blev glada över dem. Det gav mig vingar att lyfta.
Och jag fortsätter att måla. Dag efter dag. Så länge händerna orkar och lusten finns. Oavsett om någon köper det jag gör eller inte. Mitt målande är glädje. Utan glädje stannar livet.
Så enkelt är det.
5 kommentarer:
Jo, det blev en diskussion om detta med vad som är konst och inte, med anledning av det inlägget.
Somliga menade att tavlan jag köpt på auktion, inte alls var så pjåkig.
Leina, bildlärare och själv duktig på att måla, sa genast att "det syns i alla fall att det inte är nån klåpare som gjort den!"
Monet i Frankrike höll med.
Andra - Guy, däremot -, sa att han inte ens skulle vilja ha den på utedasset!
Gunnar i Jämtland tyckte - precis som jag själv - att tavlan var stel och tråkig.
Det är hur intressant som helst sånt här och man frågar sig vad som är konst och inte?
Rent tekniskt kan man säkert säga att .., ja, men den här konstnären, han/hon kan allt om olika tekniker, det syns tydligt, men det hjälper ju inte, om den som betraktar verket inte tycker att det är nånting som gör hjärtat varmt.
Det är ju som någon skrev - Kerstin Hedgren, tror jag -, att det mesta ligger verkligen i betraktarens öga.
Barnet som gråter, den som man ser i så många hem - eller såg -, är det bra konst?
Mig faller den inte i smaken, men den som har köpt den, tycker uppenbarligen att den är underbar.
Det är väl så det är.
Intressant hade det varit att lyssna till Maria Lundqvist ..., hon väckte upppenbarligen många tankar.
Kram på dig och nu susar jag iväg till jobbet snart!
Ps. Ja, att jag tycker om dina tavlor, det vet du ju redan. Ds.
Elisabet: Dålig konst eller ej, det råder delade meningar om det. Har alltid gjort. Huvudsaken att man gillar det man ser, så är det i alla fall för mig. En dyrbar tavla som jag inte gillar, den skulle jag inte sätta upp på väggen. Ja hon var mkt bra, en vitaminkick i novembermörkret.
Tack Elisabet! Ja jag vet ju det :)
Jag vet inte om någon dålig konst,
alla kan ju inte bli nya Carl Larsson. Lilla gumman jag har målat i många år förut, och älskade det. Men tyvärr genom sjukdom fanns inte den tiden kvar för mig. Men jag blev så glad att Du gjort ett inlägg på bloggen.
Måla på Du, är det Du som gjort dessa fina julkort?
Hajan: Nej alla kan inte det. Vad roligt att även du har målat men så tråkigt att du inte kan måla längre! Ja jag har gjort dem. Tack ska du ha!
Skicka en kommentar