I bokmässetider.

"Nu är det snart tio år sedan som jag gick på Bokmässan för första gången, tillsammans med mamma. Efter en hel dag med seminariekort ställde vi oss i baren på Incontro, sneglade på Paulo Coelho som pratade med Marcus Birro (lol) och jag beställde white russian för det var den enda drink jag kände till. Mamma började prata med några andra entusiastiska kulturtanter i baren, sa att jag var hennes dotter och att jag också skrev, så om några år skulle jag nog vara på Bokmässan som författare och skribent och jag skämdes. Du fick ju rätt mamma, men bokmässan har aldrig varit så skimrande och hoppfullt igen."

Så skrev vår äldsta på sin fb-sida härom dagen, något som gjorde mig glad och rörd. Tio år sedan jag satt på tåget ner till Göteborg för att besöka min allra första och enda bokmässa. Jag hade nyss givit ut en bok i 850 exemplar på eget förlag. Den sålde bra och jag hade tjänat en del pengar på bokförsäljning och föreläsningar. Jag visste att jag inte kunde kalla mig författare för det hade flera personer sagt att det gick inte för sig när man gav ut en bok på eget förlag. Ändå hade jag fått inbjudan från bokmässearrangörerna med förmånligt pris, inklusive kort att sätta på tröjan så jag slapp stå i kö. Lite halvförfattare kände jag mig som, bara lite. Att hyra en monter för att sälja mina böcker det fanns inte ens i mina tankar. Alldeles för dyrt och för jobbigt. Jag åkte mest ner för att känna av stämningen, kolla in "riktiga författare" och ha kul med vår äldsta (som nyligen hade flyttat ner till bokmässans huvudstad).

Helst hade jag velat bo på det höga hotellet vid mässan men det var dyrt och fullbokat sedan länge. Nej det blev boende i Bergsjön, hos dottern och de tre som hon delade en fyra med i förorten. Dottern mötte upp och vi åkte till mässan så fort det gick. Det var dagen då enbart branschfolk fick tillträde. Lugnt och trivsamt. Vi vandrade omkring bland montrarna, lyssnade på några seminarier och hade allmänt trevligt. "Det var ju inte den trängsel som jag förväntade mig", sa jag till dottern. Sedan tog vi spårvagnen ut till Bergsjön, där jag tyckte det doftade gott av allehanda exotiska kryddor, som spred sig i trapphuset.

Fredag förmiddag åkte vi in till mässan igen. När klockan började närma sig lunch såg vi köerna som ringlade sig framför kassorna. Oj! Det var nu allmänheten släpptes in. Det var nu kaoset började. Åter en dag bland montrar och människor, nu betydligt trängre än dagen innan. Framåt eftermiddagen ledsnade vi och promenerade in till hotellbaren. Jag minns att det var väldigt höga barstolar och jag ville ju vara en cool "låtsasförfattare" så jag försökte kränga mig upp på stolen så smidigt som det gick. Sedan satt jag stadigt kvar där. Vi hade vansinnigt roligt där i baren. Tittade på kändisar och fnissade som tonåringar. Jag kom i slang med två andra damer, eleganta sådana, med en härlig humor. "Vi är bara här för att titta på kändisar", sa den ena. Så otroligt befriande att höra. Kvällen avslutades på en italiensk restaurang och sedan spårvagnen ut till förorten igen.

Lördagen och söndagen vandrade vi åter på de nu vältrampade gångarna mellan montrarna. Jag började bli ordentligt trött men hade jag nu betalat för att uppleva detta då skulle det upplevas. Vid den här tidpunkten hade vi lärt oss var vissa montrar låg i de stora lokalerna. Vi visste vilka författare som fanns var, jag förutom Jan G. som fanns överallt (vilket gav oss mängder av skrattanfall). Jag hade mött den trivsamme finlandssvensktalande Mark och insett att han inte alls var så trivsam som han försökte göra sig till. Vi hade shoppat böcker och tittat på folk. Vi hade försökt kränga oss mellan barnvagnar som fyllde de redan trånga gångarna. Vi hade stått i toakö tillsammans med diverse kändisar. Jag hade mött en självsäker och solbränd Björn R. och inte blivit det minsta imponerad av hans utstrålning. Det kändes som om jag hade upplevt allt och min hjärna var helt tom.

Sista dagen åkte vi dit tillsammans med Elins dåvarande pojkvän och hans kompis. Kameran var laddad för nu skulle det dokumenteras. I hur många montrar fanns en viss herr Jan G? Vi hade en rolig dag. Fniss och skratt och en stor trötthetskänsla. En av grabbarna lyckades ta en bild av mig där man ser Jan G som en liten figur vid mitt vänstra öra.

Det var dags att åka hem. Kroppen värkte av utmattning men jag var så oerhört glad. Vi hade haft en fantastisk helg, så kravlös och så hejdlöst rolig. Inga djupa samtal, ingen prestige, bara ett varande i det nu som var just då. Den där känslan av att försöka vara en författare den försvann i och med att jag trädde in i mässlokalerna. Jag orkade inte upprätthålla någon duktighetsmask. Jag såg det istället som en rolig semester.

När jag steg av tåget i Östersund måndag morgon hade den första snön lagt sig över landskapet. Det var kallt och grått och jag fick ryggskott. Jag låg till sängs helt utmattad under flera dagar. Men jag tänkte på dagarna där i bokvärldens Mecka och jag kunde inte annat än att skratta.

Tio år. Jag har inte blivit mer författare sedan dess, kommer heller aldrig att bli. De drömmarna avtog för ett antal år sedan. Däremot blev dottern en "riktig" författare, vilket gläder mig mycket. Nu finns hon själv där i någon av alla montrar. Nu är det ett jobb för henne. Och både hon och jag kan minnas tillbaka till de där dagarna för länge sedan, de var verkligen skimrande och hoppfulla.