Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker på vänskap. Hur människor kommer och går i ens liv. En del stannar kvar, andra inte.
Jag minns en gång när vår yngsta var tio år, hon hade fått en ny bästis som kommit inflyttad till byn. Vi satt på ett café, solen sken in genom fönstret, riktade sina strålar rakt på kompisarna. "Vi ska alltid vara bästisar", sa den nyinflyttade till vår yngsta. "Ja alltid", sa vår dotter. Stunden var så vacker, sådär glädjefull som man vill att livet ska vara. Tjejerna mådde bra i varandras sällskap, jag mådde bra över att se dem sitta där och ha det bra. Jag minns också att jag tänkte att det skulle inte vara för evigt, vänskapen skulle förändras. Av erfarenhet visste jag det. Just i den stunden kändes det aningen sorgligt, vetskapen om livets föränderlighet. Det visste inte flickorna då, det fick de upptäcka senare. Förändringen skedde några år senare, de valde olika skolor och fick nya vänner, bästisrelationen försvann. Nu, många år senare bor de inte ens i samma land och har, till stor del, tappat kontakten med varandra.
Den där naiva samhörigheten, du- och jagkänslan, den kan följa med genom hela livet. Den kan även finnas i grupptillhörigheten, vi- och domkänslan. Den känns gott när man är mitt i den, den kan vara förödande om man hamnar utanför.
Som sagt, människor kommer och går. En del stannar kvar genom hela livet och andra försvinner. Ibland väljer vi själva bort och ibland blir vi bortvalda. Eftersom vi hela tiden utvecklas så är det ofrånkomligt att det blir så, ändå kan det kännas sorgligt.
Jag minns en person som sa till mig en gång: "När jag inte längre behöver en människa då väljer jag andra", det var en rak kommentar men också skrämmande. Är det så det är? Väljer vi människor utifrån våra egna behov? Blir inte det en form av utnyttjande? Jag har funderat mycket på den kommentaren. Jag har rannsakat mig själv och funderat över om jag gör likadant. Ibland kan det ha varit så, helt omedvetet. När jag har varit i en fas av livet då jag behövt vissa människor vid min sida. Jag har inte medvetet sökt dessa människor men de har mött mig på vägen och en relation har uppstått. Vi söker oss till sammanhang utifrån vad vi behöver och i dessa grupperingar träffar vi likasinnade.
När människor och sammanhang försvinner i ens liv kan det bli tomt. Vi famlar efter något. Men vad? Vi står där ensamma och hittar inte vägen fram. Var ska jag nu gå? Med vem ska jag gå? Det kan bli en ökenvandring under lång tid. Torka och törst. Så småningom kanske insikten kommer, insikten om att vi innerst inne är ensamma. Ingen utanför oss själva kan leva våra liv. Vi kan fylla oss med gemenskap och vänner, vi behöver andra för att orka med livet. Men att våga vara ensam, det finns något trösterikt i det.
Vandringen fortsätter. Nya människor kommer. Vi kanske möter dem lite varligare utifrån vår nya insikt. Och vi har mognat. Bästisrelationens tid är förbi. Den slutna gruppens tid är förbi. Likt fågeln kan vi nu börja flyga från gren till gren.
Och innerst inne vet vi att vi är ensamma längt därinne. Det är skrämmande men det är helt okej.
7 kommentarer:
Verkligt intressant!
Eftersom jag fick barn så tidigt, blev mina barns pappa min allra bästa vän - vi flyttade långt hemifrån - jag tappade kontakten med mina tidigare bästa vänner - dessutom levde vi ju helt olika liv -!
Sex år senare återvände vi hem.
Då hade många av vännerna själva flyttat. Nu var det ombytta roller.
Vännerna man fått söderut, ja, det blev prat i tfn eller via brev .., men det är ju liksom inte samma sak.
Skiljer man sig, uppstår ett annat fenomen - eller det kan uppstå -, då ser man ofta att vänner som man haft, dom har liksom ingått i parrelationen.
Vid snart 60 års ålder har jag nu många nya vänner, såna som tillkommit under dom senaste tio åren och som kommit att betyda så mycket.
Jag kanske inte har nån "bästis" som i tonåren, men det hade jag heller inte när barnen var små och vi hade flyttat. Däremot såna som man vandrade med ett slag på den där vägen som var livet (och är), människor som då blev till trygghet och som kom att betyda mycket.
Nu blev det här långt ,-)
Tack för ditt inlägg.
Det väckte många tankar.
Och du är en verkligt fin vän.
Jag har också funderat över det där ibland - saknat en del gamla vänner som försvunnit, undrar var de finns etc.
Jag läste för länge sedan att de vänner vi får vid ca 20 års ålder, är de som finns kvar längst. Det var då man valde väg i livet och blev vuxen med andra i samma skede. För mig har det stämt. Barndomsbästisen försvann - och jag minns precis hur ledsen jag var när mamma förutspådde att vi skulle tappa varandra...
Jag råkade "hitta" min bästa vän från ca 15 till 19 års ålder, mailade och hoppades på ett roligt svar - men HON KOM INTE IHÅG MIG!!!! Hon tyckte att mitt ansikte och namn verkade bekant, men inget mer. Och hon är INTE senil. Att vi träffades varje dag och pratade om allt och delade vardag i fyra år, det kom hon inte ihåg. Sen dess har jag dragit mig för att söka upp gamla vänner via facebook, jag blev rätt knäckt att jag hade gjort så lite avtryck i hennes liv.
Elisabet: Ja flyttar man då försvinner lätt de gamla vännerna. Nej bästisar det har vi kanske vuxit ifrån i vår ålder :) Ja det är många vi har mött på vägen som kan vara en trygghet just då, sedan går vi vidare. Saknaden kan kännas jobbig men det kommer nya tider och nya möten. En del finns kvar hela tiden. Tack detsamma Elisabet, du är verkligen en fin vän!
Bloggblad: Men så tråkigt! Hur kan man glömma sin bästis under flera år? Förstår att det kändes jobbigt.
Bloggblad: P.S Jag har fortfarande kvar några vänner från det jag var liten. Vi umgås inte så ofta men vi ses ibland och det är en slags trygghet, vi har vår barndomshistoria gemensamt.
Du skriver så sant om vänskapen. Vi i min syjunta blev tillsammans
när vi var 15 år. Vi är över 80 nu alla fyra. Vi var 5 st, men wn kär väninna dog förra året i ALS.
min allra bästa vän träffade jag i Paris 1953, vi mailar varje vecka till varandra. Hon blev 87 nu i Januari. Det är så underbart att vi fortfarande har så mycket att säga varandra. Tack för ditt fina inlägg. kram
Harriet
Sen är det ju så här .., att somliga tappar man aldrig. Ann-Sofie, som delade övervåning med mig i Lycksele 1971 - vi gick i samma klass - och som stod och höll mig i handen när jag ringde MVC och fick beskedet att jag var gravid ..., och som natten därpå låg i min säng och höll om mig och sa att det skulle ordna sig .., henne kan jag ringa upp och vi bara fortsätter att prata, som hade vi lagt på luren igår.
Vissa människor sätter såna avtryck.
När jag flyttstädade min lägenhet i Ystad, ringde det på dörren. Det var en kvinna som brukade handla i affären som stod där med en liten blomma. Nu ville hon tacka för att hon blivit vänligt bemött när hon inte hade haft pengar ..., och det kan jag ju säga, att den kvinnan kommer jag ALDRIG att glömma.
Men det är ju en annan sorts vänskap.
Bloggblad: den där kvinnan, hon kanske verkligen ÄR senil. Eller så ville hon förtränga all tidigare vänskap.
Hajan: Så härligt att ha sin syjunta kvar efter så många år. Min mamma är 90 år nu, hennes syjunta startade i början av 50-talet. En är nu död och några är så dåliga att de bor på servicehus. Men när mamma fyllde 90 år i mars kom två av dem till henne. Så roligt. Vad härligt att du fortfarande har kontakt med din väninna och att ni har så fin kontakt. Tack själv, för att du läser och kommenterar!
Elisabet: Så sant, vissa människor sätter mer avtryck än andra och det är som om man aldrig har varit från varandra rent själsligt. Underbart! Vilken fin kund, förstår att hon finns kvar i ditt hjärta.
Skicka en kommentar