Tankar från ett soprum

Det luktar illa, det är mörkt och ruffigt. Här samlas allt som människor inte längre vill ha, sådant som är förbrukat. Man stannar ogärna i detta rum. Lämnar det som ska lämnas och skyndar sig sedan ut i den friska luften.

Mitt i allt det unkna såg jag igår denna blomma av plast, en färgklick mitt i allt det grå. Jag stannade upp, stod där på golvet bland stinkande sopor. Förundrades över hur en rosa plastblomma kunde få tillvaron att stanna upp för ett ögonblick. Vad var det som gjorde det? Jag tror att det handlade om det oväntade, att mitt i allt det smutsiga och äckliga fanns det något som lyste upp. En slags skönhet mitt i allt det fula. Jag tänkte på livet, just så här kan det vara. Det oväntade och vackra kan finnas där vi minst anar det, bara vi har tid att höja våra blickar och se oss omkring.

Det gäller även i mötet med en medmänniska. I den "sunkiga" människa vi möter kan det finnas en färgglad blomma längst där inne. Om vi vågar stanna upp och tillåta blomman att träda fram.

Den rosa plasthyacinten får bli till en symbol för världens "baksida". Det fula, det ingen vill ha eller veta om. För inget är svart eller vitt, det finns en rosa blomma överallt, oavsett om vi ser den eller inte.