Idag fick jag veta att det hade varit inbrott i sakristian i en av vårt läns kyrkor. Prästen blev av med både jobb- och privat mobil. Mitt under mässan smyger sig någon in i sakristian och kollar igenom fickor. Man tror inte att det ska ske i en kyrka, där borde det vara fredad mark. Kanhända inser tjuven våra tankegångar och just därför slår till i en miljö där man minst anar att brott ska ske. Det är så sorgligt, både för de drabbade och för känslan efteråt. Vem var det? Någon som satt i en kyrkbänk? Någon som tog emot nattvarden? Det kan bli en misstanke som slor rot inom en och man blir mer försiktig . Vem kan jag lita på?
Jag minns en episod när våra barn var små. Vår yngsta var runt halvåret och skulle få en spruta. Vi åkte till byns närmsta samhälle där BVC låg. Alla tre barnen var med och det var ett stök att packa in alla i och ur bilen. Inne på BVC var det lugnt, barnen lekte och på andra sidan rummet satt en mamma med sin baby. Vi nickade leende till varandra. Det blev vår tur och de två äldsta ville följa med in och se när lillasyster fick sin spruta. Jag lämnade väskan kvar på stolen i väntrummet, det kändes lugnt i den miljön. Besöket var snabbt avklarat, lillasyster skrek en liten stund efter sticket men blev snabbt vid gott mod.
Därfter gick vi över gatan för att handla på samhällets affär. Kundvagnen blev full och där stod jag med tre barn, mängder av varor och en lång kö bakom. Det var dags att betala och jag stoppade ner handen för att ta upp plånboken, den fanns inte i sitt vanliga fack. Jag letade igenom hela väskan men plånboken var borta. Jag visste att den fanns med när vi åkte hemifrån. Jag fattade ingenting. Kassörskan frågade om jag hade varit någon annastans innan jag kom dit. På BVC, endast där. Gå då tillbaka dit och kolla om du glömt den där, så får vagnen stå så länge. Jag gick tillbaka med de tre barnen i släptåg. Jag var skärrad, något som barnen kände av och blev lite kinkiga. Jag berättade vad som hade hänt för personalen och de titta på varandra med bekymrade miner. "Inte nu igen!". Vaddå? Den kvinnan som jag delat väntrum med, hon med den lilla babyn, hade varit där en vecka tidigare och även då hade en plånbok förvunnit ur en väska. Nu förstod de att det hade varit hon. De ringde till kvinnan som nekade.
Jag fick åka hem utan varor och allt kändes mycket obehagligt. Hur skulle jag förklara för barnen? Minns faktiskt inte vad jag sa. På eftermiddagen ringde barnmorskan och berättade att de hade hittat min plånbok i en papperskorg på toaletten. Körkortet fanns kvar men av de 800 kronor jag hade fanns vara 300 kvar. Tjuvens dåliga samvete gjorde att jag inte blev av med alla pengar. Men hon fortsatte att neka så vi gjorde inget mer utav det.
Det var klantigt av mig att lämna väskan i väntrummet men det var lite som i kyrkan, jag förväntade mig inte att mamman med den söta lilla babyn var en tjuv. Det ingick inte i min föreställningsvärld. Ibland får vi revidera våra föreställningar till det sämre, till misstrons tråkiga arena. Det är så synd och det gör ont inom en. Men tyvärr är det så det kan se ut. Oavsett om vi är i en kyrka eller på en barnavårdscentral kan det finns människor som vill ha något som vi har, våra ägodelar.
Och jag håller hårt i min handväska efter den episoden. Den dagen, för 23 år sedan tappade jag ett uns tilltro. Livet är inte alltid så gott som det kan ge sken av att vara. Tyvärr.
11 kommentarer:
Arbetar man i affär, så är det lätt hänt att man blir cynisk.
Jag har arbetat i större butiker där man använt sig av butikskontrollanter och det ska jag säga, att det är dom man MINST anar som fastnar i garnet .., ofta dom som i vanliga fall är så oerhört trevliga mot personalen!
Att godisavdelningen ska flyttas längre bort från kassorna, det tycker många och skriver insändare och ropar högt.
Men akta er, det skulle aldrig fungera .., det stjäls nåt så vansinnigt därifrån ändå!
I en butik kom en konsulent från Umeå och visade att nu skulle all konfektyr flyttas .., inte så nära kassan alltså.
Någon vecka senare - när flytten var klar - ringde dom skolan. Där hittade man då hela lådor med Japp och Dajm som - förmodligen - skolelever tagit med sig!
Icke betalt förstås.
Ja, det är hemskt. Och ofta sa äldre människor ..."jag såg att han eller hon tog nånting", men aldrig att någon hojtar och säger till!
Sååå tråkigt är det.
Igår kunde vi i lokaltidningen läsa om en äldre man som varit ute på kvällspromenad i Haverdal och som stoppats av två män som rånade honom.
Det var dagens stora samtalsämne bland kunderna .., många äldre kvinnor som nu blev oroliga.
Nu frukost ,-)
Ja det är tråkigt, oavsett var det sker. Men på något vis tror man (jag) att vissa platser ska vara "fredade". Tyvärr är det inte så.
Man slutar aldrig att förvånas men det finns oärliga människor överallt tyvärr.
Det finns människor till allt...
Gunilla: Ja tyvärr så är det så.
Vonkis :)
Ja, det är ju intressant det där med fredade miljöer. Andra lämnar bilen olåst mitt i storstockholm för då är chansen till bilinbrott minst - den är ju redan öppet och inget finns att ta....
Eva: Ooops, det var nåt nytt. Jag skulle aldrig lämna bilen olåst nu för tiden. När vi bodde å landet då låste vi aldrig bilen men det var där det :)
Så tråkigt när sånt här händer! Tyvärr finns det nog inga fredade miljöer. "Tillfället gör tjuven" sägs det ju.
Men att gå in i sakristian och gå igenom fickor känns mer planerat. :-(
Jag arbetade i början på 80-talet på en liten arbetsplats. Vi var fyra anställda...nej fem med vår städerska som kom halvtid. Vi hade startat en helt underbar förskola (dagis på den tiden) i fantastisk vacker miljö i innerstan nära Djurgården. På den tiden fanns det pengar i stadens kassa och vi inredde och pysslade med vår förskola långt innan vi kunde starta med inskolningen av barnen. Efter ett tag började saker försvinna...det var allt möjligt och väldigt förbryllande. Det kunde vara en fin vaxduk som låg i förrådet som extra osv....
Det blev lite obehagligt och vi pratade om det här att det var ju bara vi som arbetade där.
När en kollega sen blev föräldraledig och försvann så upphörde stölderna.
Tankevågor: Men fy så otrevligt. Att ha någon så nära som sedan visar sig vara den som stal. Mycket obehagligt. Jag antar att hon inte återvände till er arbetsplats efter föräldraledigheten.
Nej det gjorde hon faktiskt inte och visst var det obehagligt.
Tankevågor: Ja mycket.
Skicka en kommentar