Där kan jag ligga och fundera över livets väsentligheter. Allt ifrån vad det finns för mat i kylskåpet till Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva". Jag har tänkt mycket på den boken det senaste dygnet. Läste ut den igår och den satte spår. Jag kan inte känna igen mig i hennes sjukdom då jag själv inte lider av bipolär typ 2 (tidigare manodepressiv). Däremot har jag mött många med den sjukdomen (i mitt tidigare arbete inom psykiatrin).
Dessa kast mellan det maniska, där man jobbar för högtryck, till att inte orka någonting, det måste vara fruktansvärt jobbigt både för kropp och själ. Mediciner finns och de behövs när man har en kronisk sjukdom, utan dem slits man ut snabbt. Vad som måste vara ännu värre är tankarna kring självmord. Alltid dessa tankar. För eller emot. Ska jag eller ska jag inte? Vilken inre kamp. Att aldrig kunna känna lycka, även om man utåt sett är en lyckad människa. Kanske ännu jobbigare då. Ann H. är en snygg, klok, välutbildad och framgångsrik kvinna. Utåt sett. Inom henne slits tvångstankar på döden och på livets fulhet.
Det är en tung bok att läsa. Samtidigt en bok med jäklar anamma i. Hon räds inte de svåra tankarna. Hon vågar lyfta livets skiftningar. Allt är inte rosenrött, livet är även fult. Just i dessa beskrivningar av livets fulhet i största allmänhet, då känner jag en kraft hos henne, ett mod. Man måste vara modig för att våga berätta om det fula, det som så många sopar under mattan. Och vi måste våga prata om psykiska sjukdomar, att de är lika viktiga att lyfta fram som de somatiska.
Jag gillar boken, den känns viktig. Ja faktiskt nödvändig för oss alla att läsa. Och jag blir ännu mer varse om att inget är som vi tror att det är, det är bara yta. På ytan ser vi en sak men där under rymmer så många andra dimensioner.
Nu ska jag se vad som finns i kylskåpet.
5 kommentarer:
Vi läste den i vårt bokgäng och den väckte många frågor och känslor. Alla var inte positiva, någon med en familjemedlem med en borderline personlighet, var t.o.m. riktigt förbaskad på Anns totala självcentrering. Allt handlar ju bara om henne. Hon skriver om sin familj men den viktigaste personen i hennes liv är hon själv.
Ja, det är omöjligt att föreställa sig hennes inre kaos.
Annika: Tänk så olika vi uppfattar de skrivna orden. Jag tyckte att hon verkligen beskrev sin kärlek till barnen och på ett mkt kärleksfullt sätt. Men visst var hon i centrum men boken handlar ju om hennes sjukdom och allt vad den för med sig. Så jag tycker att det var befogat att centreringen låg på henne. Sen kan jag tycka att den är mkt utlämnande, tror aldrig jag skulle ha mod att skriva en sån bok. Och jag undrar hur hennes barn tänker när de läser. Men just för att den är så utlämnande blir den så otroligt stark.
Tack för recensionen - intressant att läsa.
ab: Så lite så :)
Jag har också läst boken med stort intresse. Jag blev imponerad av hennes språk och stora självinsikt. Modigt av henne att lämna ut så mycket om sig själv som hon gjorde i boken.
En viktig bok.
Skicka en kommentar