Vissa dagar kan kännas som en solnedgång, det skymmer och sen blir det mörkt. En tanke, en känsla, som gör att ledsenheten tar över. Idag är en sån dag, trots att solen skiner.
Vad som väckte denna känsla idag var en annons för en kyrklig sammankomst, en dag med måleri, skriveri och sång. Precis som en sån dag jag var med och utförde ett antal gånger för ett antal år sen, minnet av hur roligt det var kom plötsligt till mig. Sedan kom en slags sorg, en sorg över att det känns som att allt har tagit slut. Jag blir aldrig mer tillfrågad om att medverka i olika saker. Det beror säkert på att människor vet att jag inte orkar så mycket längre på grund av min sjukdom, det är säkert i all välmening. Trots det så känns det sorgligt. Ska det inte bli mer än så här?
Jag tänker också på hur snabbt man glöms bort i sammanhang som har varit så självklara. Jag har gjort så ofantligt mycket i mitt liv, har alltid varit på språng. Jag har så många fina minnen men, ska jag leva på dem resten av livet?
Man ska inte jämföra sig med andra, jag vet, ibland gör jag det ändå. Människor som fortsätter att utvecklas och gör en mängd roliga saker, jag gläds med dem men känner ett slags utanförskap. Här går jag i mina säckiga byxor och drar benen efter mig medan de flänger runt på allt möjligt roligt. Jag vet att det är ett omoget tänk, ibland är jag inte så klok och mogen som jag skulle vilja vara.
Dessa känslor är dessbättre inte statiska, de kommer inte så ofta. Jag trivs för det mesta men när sjukdomen gör sig påmind kommer denna sorgsenhet över mig. Hur det blev med livet, hur liten min värld helt plötsligt blev.
Vi pratar oftast om sorg när det gäller dödsfall, det finns så många andra sorger som glöms bort. För mig känns det viktigt att prata om det, låta orden präntas ner. Då lättar det inombords och jag kan se glädjen i det lilla igen.