Sedan dess har fågeln inte setts till.
Under förmiddagen har jag gått igenom bilder från det senaste året. Många bilder på pappa och det kändes så overkligt att se på dem. Han var så levande på bilderna, glad och nöjd. Jag kan fortfarande inte fatta att han är borta.
Nyss satt jag och drack kaffe vid köksbordet. Jag såg något fladdra till i ögonvrån. Och titta!
Där var fågeln igen.
Det kändes tröstefullt på något vis.
7 kommentarer:
Det förstår jag, att fågeln känns som ett tecken och ger tröst.
Fint.
Så fint.
Lille pippin...det är klar att det kom en trösterik hälsning med sidensvansens besök.
Kram!
Så fint
:)
Hälsningar är fina! Vi behöver dem. *kramar om*
Christina: Ja, lite märkligt att den satt där idag igen.
Marskatten:) Tack!
Madicken :)
Jeez: Ja visst gör vi! Tack!!
Han håller koll på dig :-)
Vonkis: Ja, jag tror det :)
Skicka en kommentar