Uppbrott

Storsjön en stilla augustikväll år 2006

Ett stilla vatten en sen sommarkväll. Det enda som hörs är årornas brytning mot vattenytan. Solen är på väg ner bakom fjälltopparna och allt är frid.

Vad har då det för samband med uppbrott?

Jo, allt har ett slut, även den vackra sommardagen. Solen går ner och natten väntar. Morgondagen vet vi ingenting om.

Livet - är ständiga uppbrott, större eller mindre sådana. Vissa går oss obemärkta förbi, andra sätter spår i hjärtat.

Vi planerar just nu för student, vår yngsta ska snart bege sig ut i världen. Jag tycker om att planera fest, det är glädje. När jag och maken diskuterade detta igår var han inte alls lika exalterad som mig. "Stundenten är inte bara fest, det är också en epok som försvinner", sa han med sorg i rösten. Då kände även jag, vågade känna, ja visst är det en sorg. Nu är det snart bara vi här hemma. Inga diskussionsfyllda middagar, inga högljudda skratt, ingen musik på hög nivå.....

Det kommer att bli tyst i huset. Och tomt. Och visst är det en epok som försvinner.

Just idag, den femtonde maj, när snön virvlar utanför fönstret, planerar jag för fest och för uppbrott.

Det är det som är livets gång.

Uppbrottsstämning

Bild från Google

Lördag eftermiddag och jag sitter och lyssnar på "I remember love", med Sarah Dawn Finer. Och plötsligt fylls jag av ett stort vemod. Jag har älskat denna låt sedan jag först hörde den, spelar den om och om igen. Den för mig tillbaka till en känsla som började när jag var ung, då handlade det ofta om mitt brustna hjärta. Alltid hittade jag någon favorit bland melodifestivallåtarna och jag spelade den om och om igen. När vi var ute och dansade hörde jag den kanske spelas och den kom då att förknippas med den person jag trånade efter just då.

Konstigt nog förknippas känslan med den här årstiden. Förväntan på våren som är i antågande, samtidigt en känsla av uppbrott. Kanske hade jag den här uppbrottskänslan inom mig hela tiden när jag var ung, den går kanske djupare än till en flirt som det inte blev något av.

Genom åren har det ofta varit uppbrott just under våren, skolor och kurser som har avslutats. Farväl till kurskompisar och en trygg miljö. Jag gråter alltid vid uppbrott, det är som om hjärtat går sönder, som om något tas ifrån mig. Vilket det också gör men som inte sätter djupa spår i mitt inre, mer än smärtan just i ögonblicken och den är snabbt övergående.

Ja sånt här sitter jag och tänker på, en lördag eftermiddag i mars och i högtalaren skrålar:

"I remember love"!!