lördag, oktober 20, 2018


Det var den där dagen jag satt i skugga under ett träd och tittade ut över havet. Vi hade upptäckt denna lilla by med en restaurang vars kök var litet som ett gatukök. Väntan på maten var lång men när den sen kom var den underbart god. Vid den här platsen var det nästan inga turister, få hittade hit. Här satt jag och njöt av värmen, doften från havet och glädjen över att hitta en sån vacker plats.

Det var då, i början av juli. Då, när inga orosmoln fanns på himlen. 

Minnen behövs när livet tynger. De skänker glädje. Så fint att det finns många goda minnen att se tillbaka på.

måndag, september 24, 2018

Jag kan aldrig mer kalla mig frisk.

Jag blickar ut genom fönstret för att fånga de vackra höstfärgerna. Vad jag mest lägger fokus på är att fönstret är så smutsigt. Sen rycker jag på axlarna, låt de vara smutsiga, det finns annat att tänka på.

Den senaste veckan har gått upp och ner rent känslomässigt. Det som jag trodde var högt blodtryck eller kanske diabetes  visade sig vara kronisk leukemi.
Först kom chocken, sen alla frågor och en stor ledsenhet. Nu har det gått två veckor sen jag fick beskedet och jag börjar tänka på framtiden (borde inte). Hur länge får jag leva med den bromsmedicin jag äter? Tänk om den inte hjälper!

Något annat som slog mig idag är, jag kommer aldrig mer att kunna kalla mig frisk. Jag kommer att leva med denna sjukdom. Det kändes på något vis övermäktigt. Men ändå, långt här inombords finns en tillit till att detta ska fungera och att jag får många år till här i livet.

Som sagt, det går upp och ner.

måndag, juli 23, 2018

Kroatien- en resa.

Det är nu tredje året i rad som vi semestrar i Kroatien. Vår svärdotter, som kommer därifrån, hade länge pratat om att vi skulle åka dit. Efter första resan var vi helt sålda på landet. De första två somrarna tillbringade vi i Istrien, halvön längt i norr. Vi hyrde samma hus bägge åren och njöt verkligen av landskapet, människorna, byarna, boendet, ja faktiskt allt.

I år valde vi södra Kroatien, just för att se mer av landet. Vårt hus gränsade nästan till Montenegro, vi var så långt söderut i landet som vi kunde komma.

Vi bodde ca 3,5 mil söder om Dubrovnik, en dagstur dit kändes som ett måste. Vi hade läst om alla turister som invaderade staden och valde att åka tidigt på dagen. Vägen dit var dramatisk och vacker, berg ovanför och brant nedanför havet. Vi snirklade oss nedför en brant backe och parkerade bilen nära Gamla stan. 250 kronor för en parkering, inte för inte att Dubrovnik är en av Europas dyraste städer.

Trots att vi var där tidigt så var det mycket folk. Många grupper med en guide med flagga som gick längst fram. Alla dessa grupper kan göra en trött, man försvinner in i ett folkhav rätt som det är. Värmen var tryckande och efter ett tag hade jag ledsnat på trängseln och värmen. Jag flydde till en bar där jag satte mig i skuggan med en cappuccino. De övriga gick på sina strövtåg.

När vi sedan samlades igen hittade vi en restaurang som såg trevlig ut och beställde kroatisk tapas. Gott men dyrt.

Så småningom strosade vi tillbaka på den smala gatan och mötte mängder med turister, det hade blivit riktigt trångt. Sammanfattningsvis kan jag säga att staden gör själ för att vara en turisttät stad, för mycket för min smak. Jag har svårt att ta till mig en plats där jag måste trängas. Allting var dyrt där. Men visst, den gamla staden var vacker med sina trånga gränder och visst var det roligt att ha besökt den. Jag tror knappast att jag kommer att återvända dit.


                                         En av alla trånga gränder.


                       Stradun-paradgatan med marmorliknande gatsten. 
                       Och en av alla guidade grupper.


                                                 Paus från solen.


                                 Hamnade åter i en grupp med guide. 


                 Tapas a' la Dubrovnik. Ja det är blomkål till höger. Gott!


                   Han bjöd på underbar gitarrmusik till min cappuccino.

                           Öppna fönster sätter alltid igång min fantasi.

                 Gatumusikanter finns det alltid gott om i turisttäta städer.

Efter intensiva timmar var det skönt att vända hemåt till huset och poolen.

tisdag, juni 05, 2018

Maj månad blev en sommarmånad

Tänk att vi fick en sommarmånad så där strax efter det att vintern hade tackat för sig. Jag har aldrig upplevt en sån maj som detta år, all växtlighet exploderade och solen strålade under flera veckor. Så ljuvligt.

Vi flyttade ut till stugan i början av maj och jag gruvade mig för att bo här utan kamin (som vi ännu inte får elda i). Inte en dag har vi saknad att elda då värmen utifrån har gjort sitt. 

Det har även varit en jobbig månad, gamla mamma ramlade för över tre veckor sen och slog sig så illa att hon fick en fraktur i en nackkota. Hela ansiktet har varit blått och svullet, nackkragen hon måste ha på sig har hon tagit av sig lite då och då. På torsdag ska hon hem till lägenheten igen och vi får se hur det går.

Jag fick magsjuka för några veckor sen, bara så där. Ett jobbigt dygn med hinken bredvid sängen. Det har tagit två veckor innan jag har kunnat äta som vanligt igen.

Vi har jobbat på med renoveringen efter branden, mycket ute som skulle städas bort. Inne har maken tapetserat och målat, nu ska det målas utomhus. Kaminen är en följetong i sig, nu är den installerad och godkänd, kanhända blir allt klart innan midsommar (kommunen ska ju godkänna allt).

Nu är vi redan inne i juni och den typiska jämtländska försommarkylan har infunnit sig. Nio plusgrader och nordvästvindar idag, det är kallt! Och just nu finns en längtan efter att få elda i kaminen. Jag har ett fläktelement som värmer någorlunda. 

Just nu funderar jag på vilka blommor som går att plocka till midsommarstången, de flesta tidiga blommor har redan slagit ut. Men, men det finns andra saker som är viktigare att tänka på. Det blir som det blir. Nu vill jag att värmen ska återvända, vi behöver den, vi frusna nordbor.


   Otis på vitsippsängen bakom stugan. Nu är sipporna utblommade för detta år.


                                 Nyskurat dass kräver sin blombukett.


                                                Mat för en sjukling.


                      Efter två veckor på sjukhuset fick mamma åka till 
                      ett korttidsboende. 
                      Hon längtade hem men just då var det här
                      det bästa alternativet.


                 Det lilla äppelträdet stoltserade med mängder av blommor.


                         Jordgubbssaft och mandelkubb under parasollet. 
                                                   Sommarfeeling.

onsdag, maj 09, 2018

Fint besök


Varje vår återvänder ett gäng renar till åkern utanför vår stuga. Lika glad blir jag varje vår när jag ser dem. Att det dessutom är en vit ren i flocken gör mig extra glad. Det sägs att en vit ren bringar tur. Visst låter det bra?

tisdag, maj 01, 2018

Valborg

Valborg hette en av mina mostrar, ett konstigt namn tyckte jag när jag var liten. Denna valborgsmässoafton har bjudit på strålande solsken och vi har varit vid stugan och pysslat. Den första middagen ute, för detta år, intogs också.


Det är mycket kvar att göra i vårt brandskadade härbre. Taket är färdigt, likaså innerväggen. Nu ska det tapetseras, listas och läggas golv. Kaminen lär vi få vänta på då kommunen först ska ge klartecken, sen ska firman installera den, sen ska sotaren kolla den, efter det ska kommunen få beskedet från sotaren och sen ge klartecken. En process som kan bli lång. Jag hoppas på en varm försommar, annars blir det nog till att klä sig ordentligt inomhus. Kaminen är ett måste i ett gammalt hus.

Otis älskade boll har tinat fram, vilken lycka. Den är söndertuggad sedan minuten efter han fick bollen men vad gör det för en hund som älskar att ha något i munnen.

Någon brasa blev det inte, sånt la vi av med när barnen blev stora och när vi skaffade hund. Men kvällen har varit lika strålande som dagen och det kändes aningens trist att åka in till lägenheten. Men snart kan vi flytta ut, mycket snart.





onsdag, april 18, 2018

              
               Kvällssolen lyser in i rummet, 
               i huset nära fjällen.
               Vi äter fruktsallad, 
               pratar om snösmältning
               och kärleken till det skrivna ordet.

               Vårsolen som kan vara så brutal 
               i sin okänsliga styrka.
               Den ser allt,
               varje litet dammkorn blir synligt.
               Vad gör det när vänner finns,
               som strålar ikapp med det magiska ljuset.