Det frusna tinar till sist

Ett frusen droppe smälter av solvärmen. Långsamt. Det får ta sin tid.

Vi hade ett bloggsamtal hos Eva om "vinterförfallet", då man inte orkar bry sig om någonting. Då sunkigheten får övertaget. Vi var några stycken som kände igen oss i hennes beskrivning. Igenkännandets glädje - jag är inte ensam. Samtidigt en glädje över att vi kan peppa varandra att komma ur denna tråkiga cirkel.

Jag undrar vad det är som gör att vi hamnar i detta vintervacuum? Är det kylan som stänger inne de livsbejakande energierna?

Jag vet att det frusna kommer att tina upp. Jag vet det för jag känner igen det. År efter år, alltid detta vinterförfall, då ingenting blir gjort. Dagarna går. En i taget.

Men idag strålar solen och jag ska köpa mig en bukett tulpaner.

Långsamt börjar det tina.

Island

I auguti åker vi till Island, närmare bestämt hit. Vår yngsta har jobbat där under två somrar. När hon nu bestämde sig för att återvända även denna sommar, då kändes det som det var dags att åka dit och hälsa på.

Vi hade tänkt oss det billiga alternativet, vandrahemmet. Nu visade det sig att där var det redan fulltecknat för sommaren. Och tänk, ägarinnan fixade istället en egen stuga till oss, för samma pris.. Tänk så vänliga människor det finns!

Island. Sagorna ö. Jag ser verkligen fram emot att åka dit.

Vissa dagar förgyller livet mer än andra

Måndag.

Förkylningen har lämnat ett trötthetsspår i mig som gör mig smått handlingförlamad. Denna morgon inget undantag. Jag ville ingenting. Telefonen ringde och en god vän kvittrade i luren:

"Jag ska åka och titta till stugan. Hänger du med?"

Jag älskar spontanmöten där inget behöver bestämmas förrän i stunden. Jag älskar när människor tänker på andra och inbjuder. Just idag behövde jag verkligen denna fråga, som jag med värme tackade ja till.

Det blev en fin stund i stugan vid sjön. Kaffe och semla i skenet av levande ljus. Några timmar i förtrolighet. Skratt och allvar i varierad kombination. Det blev en fin dag.

Från sträng kyla till takdropp

Förra söndagen bjöds det på minus 26 grader. Denna söndag har bjudit på värmande sol. Precis som en vårvinterdag i slutet av mars har det känts.

Årets första kaffe på verandan vid stugan. Takdropp och doften av björkved. En skön och välbehövlig stund.

Våren känns nära idag.

Ett år i Provence

Jag har just läst färdigt boken "Ett år i Provence", av Peter Mayle.

..är en beskrivning, månad för månad, av vad författaren och hans hustru upplevde när de flyttade in i en gammal bondgård vid foten av Luberónbergen mellan Avignon och Aix en Provence. De lyckades överleva vinterns snöfall, anläggandet av en vingård och den påföljande invasionen av byggnadsarbetare och gäster....

Boken skrevs år 1989 och när jag googlade på författaren hittade jag en sida där det stod att de flyttade från sin gård en tid efter bokens utgivning. Alltför många turister kom till deras hus för att se var det var och hur de hade det.

Det är en härlig bok, som bl a beskriver fransosernas kärlek till mat. Vällagad sådan. Och naturligtvis vin!

Jag funderar över detta med människors förkärlek till vissa områden. Provence i Frankrike. Toscana i Italien. Österlen i Sverige.... Alla vill dit och turistströmmen är stor under delar av året. Vad är det som gör att vissa områden blir mer eftertraktade än andra?

Om jag skulle skriva en bok, "Ett år i Jämtland" undrar jag hur många som skulle bli intresserade? Och vad är det som inte finns här som finns på andra platser?

Bara en undran. Och jag ska fundera vidare.

Vad tror du?

Leka med bilder..

..kan man ju alltid göra om man inte har lust med något annat.

Vem i hela världen kan man lita på?

Det är få föreläsningar jag så har lagt på minnet som den med f d länspolismästaren som kallades "Kapten klänning". Det var för ca sju år sedan jag lyssnade till honom i stadens Folkets Hus. Jag minns den stora mannen, hur han hade något skrämmande över sig. Hur han trollband oss i publiken med sina berättelser om misshandlade och kränkta kvinnor. Jag minns att han tog fram ett vitt A4-ark, som skulle symbolisera en kvinna. "Vid första kränkningen", sa han och rev en bit av papperet, "då förvinner en del av kvinnans självkänsla." För varje slag rev han en bit, till sist fanns en liten oansenlig bit kvar av papperet=kvinnans självkänsla.

"Det är detta som händer med misshandlade kvinnor", sa han och spände ögonen i oss. "Det blir ingenting kvar."

En stark föreläsning som satte sina spår. Nu läser jag att det är just denne man som sitter häktad för våldtäkt av barn.

Det han ev gjort är något som är så ofattbart och kränkande. Än värre är det att han gömt sig bakom sina gärningar genom att åka land och rike runt för att föreläsa om just detta. Inget är ännu klart i denna fruktansvärda härva men mycket tyder på att han är skyldig. Och jag funderar över den där dagen i Folkets Hus. Hans inlevelse i sitt berättande, han visste vad han pratade om. Och fick ett stort gage för att berätta.

Och jag kommer att tänka på Hoola Bandoolas låt från 70-talet:

"Vem i hela världen kan man lita på.?"

Vad är väl en prisutdelning på Nalen?

Ikväll skulle jag ha varit på Nalen. Aftonbladets stora bloggpris ska delas ut. Vår äldsta, som är nominerad i klassen politik/samhälle, bjöd in mig. Av olika anledningar kunde jag inte åka, vilket jag är glad för idag då dunderförkylningen slog till i natt.

Ändå kan jag inte annat än känna lite sorg över att jag inte är där.

"Röda mattan är utlagd och det vimlar av fotografer", skrev dottern för en stund sedan.

Ett sms tidigare skrev hon: "Jag sitter och förbereder ett tacktal (oavsett om hon vinner eller ej vill hon vara förberedd) och jag tänker på morfar. Visst var han på Nalen ofta när han var jazzgosse? Jag vill ta med det."

Ja hennes morfar var där på 40-talet och tänk så stolt han hade varit kväll om han levt. Oavsett om hon vunnit eller ej hade han suttit där och lett förnöjsamt.

Klockan 20.00 sänder Aftonbladet direkt från prisutdelningen, via web-TV. Och jag är lite pirrig. Min stora, lilla flicka mitt i vimlet. Jag är mycket stolt över henne och nu håller jag tummarna hårt, hårt.

Nåja, vad är väl en prisutdelning på Nalen? Det kan vara dötrist och långtråkig och alldeles....alldeles underbar!

Tyvärr så vann hon inte. Det gjorde farmor gun. Men dottern verkar ta det med ro. Och kul har hon på festen! Bra jobbat ändå, att ta sig hela vägen till Nalen.

Vissa dagar är inte lika roliga som andra

Jag vaknade totalt igenmurad i morse. Längesen jag var så här förkyld. Maken hade ledig förmiddag och vi skulle storhandla. Min mammas inhandlingslista var också lång, då även hon är sjuk och inte orkat handla. Bil nummer ett orkade inte igång, då den har stått utan motorvärmare under makens sjukdomstid. Bil nummer två var lika död den.
Maken fick åka med en kollega till jobbet och handlingen får vi ta en annan dag. Jag hittade en slät bulle i frysen och vispade den sista gräddskvätten. Tröstätning pågår kan man säga. Och tre böcker har jag att läsa, så det går ingen som helst nöd på mig. Med bilarna är det värre. Just nu vill jag inte tänka på dem, flyr in i klosterlivet istället. Karen Armstrongs bok "Genom den trånga porten" skildrar hennes sju år i kloster. Ett liv fyllt av hård disciplin och fasta regler. Ett liv som hon till sist bröt upp ifrån. När jag läser denna bok känner jag mig lättjefull. Jag med min semla och mitt nybryggda kaffe. Men aldrig i livet skulle jag vilja byta detta liv mot ett i kloster. Inte en chans.