söndag, mars 03, 2019


Jag minns den där kvällen, vi skulle precis sätta oss och äta middag. Jag hade lagt upp mat på min tallrik, torskrygg och ris. Jag var hungrig. Klockan var runt sex och precis när jag satte mig ringde telefonen, okänt nummer. Säkert en försäljare, tänkte jag och tog första tuggan av min mat. Det plingade till i mobilen, ett sms. Snabbt var jag där och kollade vem det var och vad den ville. 

Hej. Har försökt nå dej per telefon. Blodproverna ligger inte normalt och behöver utredas mer redan i morgon. Ring mig snarast om detta, nu ikväll. …...distriktsläkare...…..hälsocentral.

Just där och då blev det tomt inom mig. Jag hade varit på hälsocentralen dagen innan och tagit prover för min konstanta trötthet och blåmärkena som dök upp utan anledning. Nu var det kört. 

- Jag är sjuk, jag måste ringa läkaren, sa jag till maken.

Jag gick in i sovrummet och ringde. Läkaren var allvarlig, jag förstod att något var riktigt fel.

- Proverna tyder på att du har någon form av blodcancer, sa han. Du kommer att få en tid på sjukhuset i morgon för ett benmärgsprov, när svaret på det provet kommer vet vi vilken form av cancer det är. 

Han pratade på, jag hörde orden men de gick inte riktigt in. Med ens kände jag hur sjuk jag var, något som jag känt länge men inte förstått. 

- Har du någon hos dig?, undrade läkaren.

Så dags att säga det nu, tänkte jag men sa inget. Och visst fanns maken där, lika chockad han som jag. Samtalet avslutades.

Middagen slängde jag i soporna och sedan den kvällen kan jag inte längre äta torskrygg.

Jag fick min diagnos och nu går jag på livslång bromsmedicin. Chocken har lagt sig och jag lever ett ganska bra liv, trött och stundvis orolig men ändå med en tillit att detta ska funka.

Vad jag ofta har tänkt på så här efteråt är hur jag fick detta besked. Att få ett sådant sms känns inte helt ok. Ska inte sådana besked ges IRL? Tänk om jag inte hade haft människor omkring mig som hjälpte och stöttade. Hur hade jag hanterat beskedet?

Det går inte att göra ogjort nu men visst finns tankarna där emellanåt. Det gäller att vara stark för att vara sjuk, brukar det sägas. Jag kan inte annat än instämma.

tisdag, januari 29, 2019

Spontanbesök och brev.

 
Januari är en jobbig månad tycker jag. Det finns en förväntan, nu när det har vänt och vi går mot ljusare tider, men det tar en sån tid! Gråvädret gör mig trött, jag längtar efter solljus. Det är bara att hålla ut, en dag i taget.

I morse fick jag spontanbesök, något som händer sällan men är desto roligare när det sker. En kopp kaffe och en stunds prat, precis vad man behöver ibland när man, som jag, går och "skrotar" här hemma. Oftast är jag nöjd med att vara ensam, ja förutom min hund som alltid finns med. Många säger: "vi måste ses snart" och orden stannar där. Det behöver ju egentligen inte vara så krångligt, en kopp kaffe kan man alltid bjuda på. Något annat som gladde mig idag var ett brev med posten, en tidningsartikel som väckte tankar, någon som hade bemödat sig med att kopiera av den och skickat per brev. Sånt värmer också.

Jag tror att vi behöver vara mer rädda om varandra. Ge små uppmuntrande ord, sända en hälsning eller göra ett spontanbesök. Även det lilla värmer en kall och grå januaridag.
                                                           

fredag, januari 25, 2019

Biljett till Barcelona.

I måndags morse sken solen så här vackert. Det är något speciellt med ljuset den här årstiden, så milt och vackert. Idag är det grått och mörkt och jag känner mig trött. Tänker på hur solskensdagar gör en så mycket piggare.

Har bokat flygresa till Barcelona i början av maj, det känns fint att det att se fram emot. Jag har aldrig varit där förut men nu ska det bli av. Vi har fått låna en lägenhet av en kompis till vår äldsta. Det enda jag egentligen vill göra där är att se katedralen och att sitta på caféer och titta på folk. Kanske en sväng till stranden också. För övrigt får dagarna bli som de blir. 

Har du varit i Barcelona? Några tips?

onsdag, januari 23, 2019

Vita skor och minnen.


Skorna, som en liten Eva sprang omkring i. Nötta. Älskade. Så fin en liten flicka kan känna sig i vita, blanka skor.

Nu hänger skorna på min barndoms lilla stol och väcker minnen. Vem var den här lilla flickan? Jag minns henne som glad. Den där glädjen som finns innan man förstår att världen inte bara är god. Glädjen över varje ny dag. 

Vi bodde i ett litet radhusområde med stora, öppna ytor kring husen. Det var min värld. Vi hade kullarna som vi åkte skidor och tefat på om vintrarna. Om somrarna hade vi ängarna, träden att klättra i och den lilla bilfria gatan att cykla på. Vi var många barn i området, det fanns alltid någon att leka med.

Det var en fin tid, i alla fall som jag minns den. Det var sen orosmolnen började hopa sig. Vi flyttade från världen som var min. Allt blev nytt, ovant och lite skrämmande. Nya människor att relatera kring. Jag blev blyg kring allt det nya, kände mig inte hemma. 

De vita skorna var, sedan länge, undanstoppade. Det var nya tider nu. Jag hade blivit "stor". I och med det tror jag att den lilla Eva blev mindre glad. Jag upptäckte att världen där ute inte var helt genomgod. Mötte blickar som inte var snälla och hörde ord som var fula. Vem var jag nu, i en tillvaro jag inte kände igen?

Skorna finns här, på stolen. Väcker minnen från en tid långt borta. Jag är glad över att minnena finns kvar, både de glada och de sorgliga. Det är de som har format mig till den jag är idag.


måndag, januari 21, 2019

Vem gillar vinter?


Måndag igen, veckorna rusar fram. Idag har vi minus 18 grader, helt okej om man är rätt klädd. Vi tog den vanliga förmiddagsrundan hunden och jag. Mot stan till möttes vi av två solar, detta s k halofenomen. Jag kände mig väldigt upplyst där jag stod med ansiktet vänt mot ljuset.

Nu blir dagarna längre och längre, så skönt. Men ännu är det långt kvar tills våren kommer på våra breddgrader. Just nu är livet ganska vilsamt, kanske så vilsamt att det stundvis blir lite tråkigt. Ja, ja, aldrig är man helt nöjd.

Jag har mer och mer börjat gilla vintern, ja när det är riktig vinter. Jag har som accepterat att det är så här det är just där vi bor. Och här vill jag bo. Och en dag som denna, när man möts av två solar, då känns allt riktigt bra.

Vad tycker du om vintern?

måndag, december 31, 2018


Årets sista dag. Ett år som har innehållit mycket oro och sorg. Jag hoppas på ett bättre nytt år. Trots allt finns det många glada minnen också, tack och lov för dem. Vägen framåt är lite krokig, ingen vet vad som väntar i nästa krön.
Vad det nya året har för överraskningar på vägen, det vet ingen. Vi kan planera men det blir inte alltid som man tänkt. Sånt är livet. 

Ett Gott Nytt År önskar jag er! 

fredag, december 14, 2018

Sagoboksvackert

Det är som en sagobok ute just nu. Precis så där som jag vill att vintern ska vara. Snöknarr när man går. Frisk luft. Vindstilla. Julstämning. Just nu gillar jag vintern. 

Nu är det bara en och en halv vecka till jul. Jag hinner inte riktigt med. Det har varit så mycket annat under en tid nu. Mammas död, begravning, urstädning av hennes lägenhet (som inte är färdigt än), jobbiga provtagningar.

Idag ska jag bara vara och se om julstämningen infinner sig. Jag ska slå in paket och njuta av en lugn dag med inget inplanerat. En sån dag behövs nu.

Jag bjuder på några vinterbilder från vår vackra ö.