
Ett frusen droppe smälter av solvärmen. Långsamt. Det får ta sin tid.
Vi hade ett bloggsamtal hos Eva om "vinterförfallet", då man inte orkar bry sig om någonting. Då sunkigheten får övertaget. Vi var några stycken som kände igen oss i hennes beskrivning. Igenkännandets glädje - jag är inte ensam. Samtidigt en glädje över att vi kan peppa varandra att komma ur denna tråkiga cirkel.
Jag undrar vad det är som gör att vi hamnar i detta vintervacuum? Är det kylan som stänger inne de livsbejakande energierna?
Jag vet att det frusna kommer att tina upp. Jag vet det för jag känner igen det. År efter år, alltid detta vinterförfall, då ingenting blir gjort. Dagarna går. En i taget.
Men idag strålar solen och jag ska köpa mig en bukett tulpaner.
Långsamt börjar det tina.









