tisdag, maj 07, 2019

Några dagar i Barcelona

Vi har varit i Barcelona några dagar. En stad med vacker arkitektur och många härliga små restauranger. Någon värme bjöds vi inte på men ett helt ok väder att strosa runt i.

Vi bodde i området Born, en av de äldsta stadsdelarna i staden. Vi hade turen att få låna en lägenhet av en av vår äldstas kompisar. Det var fantastiskt att kunna sitta där och se ut över stadens vardagsliv.

         Vi besökte Sagrada Familia, Gaudis mästerverk som fortfarande inte är helt färdigbyggd.

                                                                  En mäktig katedral

                   De färgade fönstren speglade av sig på väggarna och gav ett fantastiskt ljusspel.


Vi åkte hop on-hop of buss och fick se mer av Gaudis arkitektur, som finns lite varstans i staden.


                Vi åt så mycket god mat, tapas i dess olika former och smaker. Tror aldrig jag känt sådana                   smakupplevelser förut.


                              Besök i saluhallen med dess stora utbud av mat och grönsaker.


                                         En promenad bland stadens kullar och vackra parker.


Blåsig strand och kallt hav.

Man hinner uppleva mycket under några dagar. Så härligt att se och uppleva nya platser. Nu är jag påfylld för att bra tag framöver.

Vill du veta mer om Barcelona kan du exempelvis läsa här

söndag, april 21, 2019

Påsk på fjället

Här sitter dom, systrarna, på fjället där vi firat påsk sedan deras barndom. Numera äger makens lillebror stugan och vi brukar hälsa på den en dag vid påsk.

Jag tänker på vad barndomen sätter sina spår, vissa saker vill man återuppleva igen och igen. Som det här med påsken, så viktigt för alla våra tre barn att få söka sig tillbaka till fjällsluttningen med korvgrillning och kanske en skidtur. Att sen gå tillbaka till stugan för att avsluta dagen med pulkaåkning utanför stugans backar, precis som de gjorde när de var små.

Som förälder känns det så härligt att vi kunde erbjuda dem detta när de var små, att det finns en glädje i att återuppleva det. Jag kan minnas att det var ganska kämpigt att packa bilen med packning, mat, barn och hund och dra upp till en liten stuga. Ändå så mycket glädje när vi väl och vackert var där. Minns att vi bodde fyra vuxna, fem barn och en hund i den lilla stugan och det funkade hur bra som helst.

I år hade vi bara påskafton att "spela på" och det kunde inte bli bättre, strålande sol hela dagen. Vi njöt av dagen allihop.

Idag regnar det. Vår äldsta med sambo har återvänt till Stockholm, nu väntar middag med de övriga barnen och svärdottern. Tänk så mycket det betyder för mig att ha familjen samlad. Det är nog det som glädjer mig mest av allt.

God fortsättning på påsken!

fredag, mars 29, 2019

Att måla skänker mig glädje.


Jag är inne i ett målarflow, som det så vackert heter. När jag hade gjort färdigt bilden här ovan såg jag att husen var sneda. Det gjorde mig irriterad, samtidigt tänkte jag att det kan vara lite charmigt med sneda hus. Gör om och gör rätt, brukar jag tänka men inte denna gång. 

En del människor frågar mig om jag inte har tråkigt när jag går hemma och "skrotar". Inte ett dugg, brukar jag svara. Att måla skänker en sådan glädje och den räcker långt. Att få försvinna bort i färger, formen och fantasin, det är något av det roligaste som finns. Hur sen resultatet blir, det är en annan sak. Ibland kan resultatet bli sneda hus och vad gör väl det? Huvudsaken att man har kul.

söndag, mars 03, 2019


Jag minns den där kvällen, vi skulle precis sätta oss och äta middag. Jag hade lagt upp mat på min tallrik, torskrygg och ris. Jag var hungrig. Klockan var runt sex och precis när jag satte mig ringde telefonen, okänt nummer. Säkert en försäljare, tänkte jag och tog första tuggan av min mat. Det plingade till i mobilen, ett sms. Snabbt var jag där och kollade vem det var och vad den ville. 

Hej. Har försökt nå dej per telefon. Blodproverna ligger inte normalt och behöver utredas mer redan i morgon. Ring mig snarast om detta, nu ikväll. …...distriktsläkare...…..hälsocentral.

Just där och då blev det tomt inom mig. Jag hade varit på hälsocentralen dagen innan och tagit prover för min konstanta trötthet och blåmärkena som dök upp utan anledning. Nu var det kört. 

- Jag är sjuk, jag måste ringa läkaren, sa jag till maken.

Jag gick in i sovrummet och ringde. Läkaren var allvarlig, jag förstod att något var riktigt fel.

- Proverna tyder på att du har någon form av blodcancer, sa han. Du kommer att få en tid på sjukhuset i morgon för ett benmärgsprov, när svaret på det provet kommer vet vi vilken form av cancer det är. 

Han pratade på, jag hörde orden men de gick inte riktigt in. Med ens kände jag hur sjuk jag var, något som jag känt länge men inte förstått. 

- Har du någon hos dig?, undrade läkaren.

Så dags att säga det nu, tänkte jag men sa inget. Och visst fanns maken där, lika chockad han som jag. Samtalet avslutades.

Middagen slängde jag i soporna och sedan den kvällen kan jag inte längre äta torskrygg.

Jag fick min diagnos och nu går jag på livslång bromsmedicin. Chocken har lagt sig och jag lever ett ganska bra liv, trött och stundvis orolig men ändå med en tillit att detta ska funka.

Vad jag ofta har tänkt på så här efteråt är hur jag fick detta besked. Att få ett sådant sms känns inte helt ok. Ska inte sådana besked ges IRL? Tänk om jag inte hade haft människor omkring mig som hjälpte och stöttade. Hur hade jag hanterat beskedet?

Det går inte att göra ogjort nu men visst finns tankarna där emellanåt. Det gäller att vara stark för att vara sjuk, brukar det sägas. Jag kan inte annat än instämma.

tisdag, januari 29, 2019

Spontanbesök och brev.

 
Januari är en jobbig månad tycker jag. Det finns en förväntan, nu när det har vänt och vi går mot ljusare tider, men det tar en sån tid! Gråvädret gör mig trött, jag längtar efter solljus. Det är bara att hålla ut, en dag i taget.

I morse fick jag spontanbesök, något som händer sällan men är desto roligare när det sker. En kopp kaffe och en stunds prat, precis vad man behöver ibland när man, som jag, går och "skrotar" här hemma. Oftast är jag nöjd med att vara ensam, ja förutom min hund som alltid finns med. Många säger: "vi måste ses snart" och orden stannar där. Det behöver ju egentligen inte vara så krångligt, en kopp kaffe kan man alltid bjuda på. Något annat som gladde mig idag var ett brev med posten, en tidningsartikel som väckte tankar, någon som hade bemödat sig med att kopiera av den och skickat per brev. Sånt värmer också.

Jag tror att vi behöver vara mer rädda om varandra. Ge små uppmuntrande ord, sända en hälsning eller göra ett spontanbesök. Även det lilla värmer en kall och grå januaridag.
                                                           

fredag, januari 25, 2019

Biljett till Barcelona.

I måndags morse sken solen så här vackert. Det är något speciellt med ljuset den här årstiden, så milt och vackert. Idag är det grått och mörkt och jag känner mig trött. Tänker på hur solskensdagar gör en så mycket piggare.

Har bokat flygresa till Barcelona i början av maj, det känns fint att det att se fram emot. Jag har aldrig varit där förut men nu ska det bli av. Vi har fått låna en lägenhet av en kompis till vår äldsta. Det enda jag egentligen vill göra där är att se katedralen och att sitta på caféer och titta på folk. Kanske en sväng till stranden också. För övrigt får dagarna bli som de blir. 

Har du varit i Barcelona? Några tips?

onsdag, januari 23, 2019

Vita skor och minnen.


Skorna, som en liten Eva sprang omkring i. Nötta. Älskade. Så fin en liten flicka kan känna sig i vita, blanka skor.

Nu hänger skorna på min barndoms lilla stol och väcker minnen. Vem var den här lilla flickan? Jag minns henne som glad. Den där glädjen som finns innan man förstår att världen inte bara är god. Glädjen över varje ny dag. 

Vi bodde i ett litet radhusområde med stora, öppna ytor kring husen. Det var min värld. Vi hade kullarna som vi åkte skidor och tefat på om vintrarna. Om somrarna hade vi ängarna, träden att klättra i och den lilla bilfria gatan att cykla på. Vi var många barn i området, det fanns alltid någon att leka med.

Det var en fin tid, i alla fall som jag minns den. Det var sen orosmolnen började hopa sig. Vi flyttade från världen som var min. Allt blev nytt, ovant och lite skrämmande. Nya människor att relatera kring. Jag blev blyg kring allt det nya, kände mig inte hemma. 

De vita skorna var, sedan länge, undanstoppade. Det var nya tider nu. Jag hade blivit "stor". I och med det tror jag att den lilla Eva blev mindre glad. Jag upptäckte att världen där ute inte var helt genomgod. Mötte blickar som inte var snälla och hörde ord som var fula. Vem var jag nu, i en tillvaro jag inte kände igen?

Skorna finns här, på stolen. Väcker minnen från en tid långt borta. Jag är glad över att minnena finns kvar, både de glada och de sorgliga. Det är de som har format mig till den jag är idag.