Jag försökte fånga norrskenet

Jag packade fotoväskan och det lånade stativet och åkte, tillsammans med vår yngsta, ut en bit ifrån stan och de upplysta gatorna. Vi skulle fotografera det "utlovade" norrskenet. Klockan var mycket. Vi stod på en höjd och över oss strålade månen och stjärnhimlen. Magiskt, men kallt. En bil stannade in och parkerade bredvid vår, två män packade ur kameror och stativ. De kom fram till oss och undrade över mina kamerainställningar. "Vad har du för slutartid?" Ähum, tja, jag bara knäpper jag, blev mitt svar. Borde lära mig, inser jag mer och mer. Att fotografera i mörker har jag ännu inte lärt mig. Men jag övar på det. Och kanske, någon gång, lär jag mig vad slutartid, bländare och alla andra begrepp betyder.

Norrskenet då, ja det anades efter 1,5 timme. Svagt. Lyckades fånga en suddig bild. Men som sagt, kvällen var magisk.

Gissa bilden

Det här är en upptäckt som jag gjorde igår. Vad tror du att det är för något?

Första mars

Det var längesen sist

När jag var liten vistades jag nästan all min vakna tid i skidspåren omkring vårat radhusområde. Jag gick skidskola och älskade att susa fram på mina träskidor. Under skoltiden åkte vi mycket skidor, då hade vi flyttat och "mina" skidbackar ändrades till skogsspår som inte alls var lika roliga att åka i. Om söndagarna åkte jag och mamma ofta en tur uppöver skogen, där backarna var branta. Sedan tog mitt skidliv slut. Jag lessnade helt enkelt, det var töntigt att åka skidor. När barnen sedan anlände försökte vi vara ute så mycket som möjligt. Det blev kortare turer runt vår gård. Fjällturer varje sport- och påsklov. Sedan lessnade de. Och min kropp sa ifrån. Numera åker jag mycket sällan skidor, vilket ibland känns tråkigt. Jag kan sakna de vita vidderna och musklernas kamp i spåren. Idag tog jag en kort tur ute vid skogsbrynet. Pjäxorna hade krympt sedan sist eller så hade fötterna blivit ett nummer större. Det värkte i fötterna och min kropp kändes stel och spänd. Men bara jag får ett par nya pjäxor kanske det ska funka, i alla fall korta rundor. För visst kändes det fint att åka på skare, med en värmande sol i ansiktet och snöglitter omkring runt omkring. Jag gör ett nytt försök en annan dag.

Vårvinter i Östersund

..är lika med full aktivitet på Storsjöns is. Vardag som helgdag är Medvinden fylld av skridskoåkare, skidåkare, gående människor och sparkåkare. Staden lever upp igen efter en mörk och bister tid. Och det är bara att glädjas över dessa soliga och underbara dagar.

Tankar från ett soprum

Det luktar illa, det är mörkt och ruffigt. Här samlas allt som människor inte längre vill ha, sådant som är förbrukat. Man stannar ogärna i detta rum. Lämnar det som ska lämnas och skyndar sig sedan ut i den friska luften.

Mitt i allt det unkna såg jag igår denna blomma av plast, en färgklick mitt i allt det grå. Jag stannade upp, stod där på golvet bland stinkande sopor. Förundrades över hur en rosa plastblomma kunde få tillvaron att stanna upp för ett ögonblick. Vad var det som gjorde det? Jag tror att det handlade om det oväntade, att mitt i allt det smutsiga och äckliga fanns det något som lyste upp. En slags skönhet mitt i allt det fula. Jag tänkte på livet, just så här kan det vara. Det oväntade och vackra kan finnas där vi minst anar det, bara vi har tid att höja våra blickar och se oss omkring.

Det gäller även i mötet med en medmänniska. I den "sunkiga" människa vi möter kan det finnas en färgglad blomma längst där inne. Om vi vågar stanna upp och tillåta blomman att träda fram.

Den rosa plasthyacinten får bli till en symbol för världens "baksida". Det fula, det ingen vill ha eller veta om. För inget är svart eller vitt, det finns en rosa blomma överallt, oavsett om vi ser den eller inte.

Några solbelysta tulpaner till alla som..

...på ett eller annat vis har det tungt just nu.