tisdag, mars 28, 2017

Det är inte lätt att bli gammal

                                               Gamla mor, midsommarafton ifjol

"Det är inte lätt att bli gammal", så säger min 94-åriga mamma väldigt ofta. Jag förstår det mer och mer men ibland orkar jag inte riktigt höra det. Dagar då jag själv inte är på topp känns det betungande att ta emot mammas prat om det som är fel och det som är jobbigt.

Andra dagar blir jag arg och ledsen över hur de äldre kan bli behandlade, det kan vara rent utav ovärdigt. Hemtjänsten är under all kritik just nu och det gör mig otroligt upprörd. Jag vet att det är ett yrke som inte många vill arbeta med och det gör mig ledsen. Bättre betalt och humanare villkor skulle kanske göra jobbet något mer eftertraktat.

Mamma ska ha tillsyn morgon och kväll, hon ska även få ögondroppar och hjälp med stödstrumporna samt ta ut soporna. Nästan all personal är utbytt under den sista tiden, nu är det många ungdomar som kommer. Inget fel i det men de verkar inte ha fått någon som helst utbildning i de mest basala uppgifter man utför inom hemtjänstyrket. Igår fick mamma tala om för den som kom hur man ger ögondroppar. När hon sedan bad personen att ta med soporna så nekade denne, "Jag vet ju inte var de ska slängas". Men kära nån! Vad är det för mähän?! De kommer sällan de tider som är bestämda och det gör mamma orolig. Jag kan förstå om det kör ihop sig ibland men nästan varje dag?

Jag skulle gärna vilja ringa till chefen för detta men jag får inte, mamma vill inte vara till besvär. Jag vet inte heller om det skulle hjälpa, tyvärr. Jag vet att det har dragits ner på personal och att många slutar, man tar de som vill jobba, utan urskillning verkar det som.

Dagens hemtjänst verkar bygga på att det finns anhöriga som tar ett stort ansvar. Tänk de som inte har några anhöriga som kan hjälpa till. Tänk när de anhöriga inte riktigt orkar.

"Hur ska det bli?", säger gamla mamma. Ja det undrar jag också. 
Idag var det ett problem, i morgon ett annat.

En dag i taget. Så får det bli.



söndag, mars 19, 2017

Vit ren


Den bara stod där, den vita renen. Vid vårt skogsbryn. Det sägs att en vit ren betyder lycka. Jag vill så gärna tro på det.

torsdag, mars 16, 2017

Från djupet av mitt hjärta

                               Vissa dagar anar man bara ljuset.

Igår var en sådan dag. Helt obefogade känslor som bullrade runt i mitt inre. Känslominnen som kom upp till ytan och ville ut.

Igår gjorde jag "slag i saken", jag ringde ett samtal som jag länge har velat göra men inte vågat. Att berätta för människor hur man känner kan vara ett risktagande för förhållandet. Vi människor tar saker på så olika sätt, en del blir stötta andra kan se det som positivt.

Så, jag kastade mig ut och hoppade.  Jag berättade från djupet av mitt hjärta hur jag har känt under flera år. Känslor av negligerande, "fula" miner, suckar. Och mötet blev så bra. Jag ville och fick veta hur personen i fråga hade känt det i möten med mig. Hur "agasamt" det hade varit, jag var ju så duktig och vältalig och hen blev så rädd för mig. ´Detta resulterade i elakheter och hån.

Alla dessa möten oss människor emellan, hur svårt det kan vara stundvis. Och varför är vi inte mer öppna för varandra? Jag hade kunnat ta upp detta under de år vi tillhörde samma grupp. Jag kunde ha sagt till direkt när jag märkte att personen, på ett subtilt sätt, hånade mig. Men, jag vågade inte. Även om jag var vältalig och verkade "duktig" så fanns det även hos mig en inre skörhet, något som jag lindade in genom ord och en smula kaxighet. Just då varken orkade eller tordes jag möta, igår gjorde jag det. Och det blev så bra.

Nu kan jag släppa detta och gå vidare. Gjort är gjort och det är inget jag tänker grotta ner mig i längre. Vår relation har vuxit och jag är tacksam över att jag vågade ta steget.

Jag är så less på hymlande och förljugenhet, att låtsas är att leva i en falskhet som jag inte längre orkar med. Att leva fullt ut är att ta sig själv och sina känslor på allvar.

Så är det.




tisdag, februari 07, 2017

"En blå liten häst".

Första gången jag läste denna dikt var i en begravningsannons, den fastnade i mig. Jag tänkte att just den dikten vill även jag ha i min annons den dagen det är aktuellt.

I stugan vid skogen har jag en liten trähäst som jag har målat blå, runt halsen hänger en liten lapp med denna dikt på.

Nu var det dags att måla en bild av den blå hästen, den fick en massa mönster på sig. En blånyansernas lilla blommiga häst.

Om någon skulle falla pladask för bilden finns originalbilden och kort att beställa på min nya shop: www.evagrelsson.tictail.com


måndag, januari 23, 2017

Mormor


Mormors kupade hand runt gråstenen.
Ser du flicka. Ser du hur den skimrar?
...

Inte såg jag.

Det jag såg var mormors ögon,
de fick mig att tänka på blåbär och mjölk.
Mormors blåbärsblå ögon.

Det var den dagen havet var lugnt
och mormor höll en gråsten i sin hand.

Den här stenen har formats av vatten.
Vatten och luft ger liv, även till en gråsten.
Sa mormor och la stenen på marken.

Blåbär och mjölk är gott,
tänkte jag
och log mot mormors blåbärsblå ögon.


Hittade denna dikt när jag googlade på mitt namn igår. Den fanns i ett blogginlägg från 2008. Bilden tecknade jag för några år sedan, utifrån ett gammalt foto. Mormors anletsdrag stämmer inte med hur hon såg ut men miljön stämmer. Hon står och tvättar kläder utanför deras ladugård.

torsdag, januari 12, 2017

Serien Skam.

Många pratar om den norska serien Skam, en serie om ungdomar på ett gymnasium i Oslo. "Inget för mig", tänker jag. Vad har jag för intresse av det? Jag, en äldre kvinna som gick gymnasiet för massor av år sedan, som inte ens har barn i den åldern längre.

Eftersom serien är en snackis tänkte jag se ett avsnitt, bara för att jag var nyfiken på vad så många pratar om. Ett avsnitt och jag var fast, det blev ett Skam-maraton under några dagar.

Vad är det då som gör serien så bra? Vad är det som gör att en äldre kvinna har behållning av en serie riktad till ungdomar?

För det första är den snyggt inspelad, ett tempo som gör att man kan känna in nyanser. Det kan vara en blick eller en min som får mig som betraktare att ana vad som händer inom personen. Alla sms-konversationer som är en del i historien, de duktiga skådespelarna och musiken som stämmer in i sitt sammanhang.

Fokus ligger helt på ungdomarna, det är bara vid något tillfälle som man ser en av mammorna. I och med det blir ungdomsperspektivet så tydligt, allt som händer inom en och interaktionen mellan varandra under dessa år. Allt är så stort under dessa år, minsta lilla "snedsteg" kan växa sig till ett väldigt berg.

Karaktärerna växer genom seriens gång, inget känns svart eller vitt. När fokus ligger på den enes problem kan någon av de som setts som "svagare" växa i sin uppgift att hjälpa den andre. Och hjälper varandra de gör de, i sin egen grupp.

Serien tar upp sådant som har funnits så länge jag kan minnas: ätstörningar, ångest, övergrepp, sexuell läggning, mängder av fester och hångel, skitsnack och ren och sann glädje.

Om jag känner igen mig, min ålder till trots? Ja. Allt fanns där även under min gymnasietid. Precis allt. Nog kan jag minnas en och annan ångestfylld måndag morgon när man kom till plugget och det kändes som om alla stirrade på mig. Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? Och jag minns skolans snyggaste killar, gruppen med de coola grabbarna som var ouppnåliga. Och när man hamnade på samma fest som dem och man fick tunghäfta. Det fanns även då de sviniga grabbarna som trodde de ägde världen och tjejerna de stötte på. Tyvärr verkar inte just det ha förändrats nämnvärt.

Sen önskar jag att jag hade haft Nooras pondus att säga ifrån vid vissa tillfällen (fast även hon "åkte ju dit" till slut).  Sana är kanske den av tjejerna som är den som jag gillar mest, under den tuffa ytan finns en otrolig kärlek och visdom.

Så, även vi som upplevde gymnasietiden för mängder av år sedan kan ha stor behållning av Skam. Den handlar om livet och om vi möter varandra som människor. Den tar död på förakt mot de som inte smälter in i normen. Inget är särskilt konstigt, oavsett om du bär hijab eller älskar en person av eget kön så är du en i din lilla grupp som står upp för dig. I det blir du stark.

Det som jag inte kan känna igen mig i är mobiler och datorer, de var knappt upptäckta då. Både på gott och ont.

Nu ser jag fram emot fler säsonger av denna serie. Tycker någon att jag är pinsam som ser en serie riktad till ungdomar får det så vara. Det bjuder jag på.



söndag, januari 01, 2017

Sammanfattning av år 2016

Att sammanfatta året som gått är det många som gör. Jag tror att det är bra, även om jag är dålig på det. Det ger en tillfälle till att reflektera över hur året har varit, dagarna som känts som om de har flutit in i varandra och blivit till månader.

Därför tänker jag försöka mig på en sammanfattning över året som var, år 2016.

Januari

Det var en kall månad. En tid fylld av väntan. Jag började vänta på våren redan då (som jag alltid gör) och blev naturligtvis besviken. Jag vet ju att det oftast är i januari som den "riktiga" vintern börjar här och det kommer att hålla i sig i ungefär fyra månader till. För övrigt var det inte så mycket som hände mer än det vanliga med hundpromenader, lite tecknande, bokläsning, värkdagar, familjemiddagar, mammastunder. Jo, ett trevligt bröllop var vi på, ett roligt avbrott i en ganska tråkig månad.


Februari

Då öppnade "Vinterstaden" sina aktiviteter på isen vid Badhusparken, en föraning om vårvinter. Jag börjar planera för målandet av mina sommarbilder.


Mars

Vi besökte vår äldsta och hennes man i Stockholm. Vi promenerade i de vackra omgivningarna, besökte en fotoutställning, var på teater och några spännande restauranger. Ett välbehövligt avbrott i vardagen.



Påsken inföll i mars och vi gjorde en tur till fjällen för att besöka svåger och svägerska.



                                  Döttrarna testade skoteråkning.


Vid vårt skogsbryn betade ett gäng renar under några dagar, ett trevligt inslag i utsikten.




April


                 Jag köpte nya pennor och jobbade en del med nya bilder.

Det avverkades vid skogsbrynet för att ge plats åt svåger och svägerskas hus, som i skrivande stund snart är färdigt.

Maj
Jag besökte Rödöns sockenstuga och lyssnade till vännen Karin som sjöng och berättade utifrån sin senaste bok "Du ritar i sanden".

Våren kom med stormsteg och jag var pirrglad mest hela tiden. Vi lämnade stan och flyttade ut till skogsbrynet.

Jag fick lära känna ett nytt litet liv, en bedårande valp vid namn Line.


Juni
Stuglivets lugna dagar fick mig att landa. Jag planterade i krukor, vi gjorde ett nytt jordgubbsland och sådde i trädgårdslanden. Otis var lycklig över att kunna springa fritt igen.

Underbara försommarkvällar gjorde jag och vår yngsta små fotoutflykter. Den där tiden då natt och dag smälter samman, den tid som är det mest underbara som finns.

Midsommaraftonen kom och det var varmt. Så ovant men så härligt. Gamla mor var med under dagen, hon fick sitt 94-åriga livs första blomsterkrans i håret och satt mest bara och log.

Juli
Maken fyllde 60 år och våra barn med respektive bjöd oss på en resa till Istrien/Kroatien. En drömsemester på alla plan. De hade hyrt ett fantastiskt hus i en liten by med bergen som utsikt. Vi tillbringade en hel del timmar vid huset pool. Där lagade vi även en del mat i uteköket, drack ett glas kallt kroatiskt vin och blickade ut över den fantastiska utsikten.

Veckan innehöll även flera utflykter till närliggande städer och byar samt en del restaurangbesök.
Vi var så nöjda med detta land och boendet så vi har hyrt huset även detta år.

Hemma i skogsbrynet igen började kvällarna mörkna så smått. Samma dag som vi kom hem från Kroatien medverkade jag vid Öppen Trädgårdarrangemanget hos grannarna efter vägen. Jag sålde mängder med kort och några tavlor. En fantastiskt rolig dag.

Vi hade ett litet kalas för maken. Han hjälpte även till att bygga garaget hos våra blivande grannar. Annars tog vi mest dagen som den kom. Små utflykter, några besök, skogspromenader och stunder vid sjön.

Augusti


Jag fyllde år och stugan var fylld av människor (det regnade). Vi sög ur det sista av sommaren och en gnutta vemodskänsla infann sig. Maken började arbeta igen och vår yngsta flyttade in till sin lägenhet för att, även hon, börja jobba. Det blev lite ödsligt i stugan men grannarnas byggarbete gjorde det ändå inte helt ensamt. Jag hade en hel del kompisbesök vilket förgyllde dagarna. Just denna månad har alltid varit lite "svår" för mig, det har blivit så märkbart att jag inte är som "alla andra", jag går inte till något arbete. Skönt kan det tyckas men också lite ensamt. Vi hade ytterligare några födelsedagar att fira så det bakades och fixades en del.

September
Förutom juni kanske det bästa månaden. Vemodskänslan har alltid gått över, naturens färger har börjat skifta färg och ett lugnt brukar sprida sig inom mig. Jag och barnen (två av dem) åkte till Arådalen, vi vandrade upp en bit på en led, slog oss ner och åt av vår matsäck. Barnen fortsatte en bit upp medan jag satt kvar med mitt kaffe i kåsan. Det var vindstilla och alldeles tyst och bredvid mig betade ett gäng renar. Vilken frid jag kände just i den stunden.



Vår yngsta och jag gjorde en till tur till fjällvärlden. En solig och varm dag i slutet av september åkte vi till Nulltjärn som ligger i närheten av Vålådalen.

Vilken dag det blev! Över tjugo grader varmt och vindstilla. Vi vandrade till andra sidan sjön där vi slog oss ner för lunch.

Amerikanska pannkakor och färska hallon vid en fjälltjärn, kaffe i kåsan. Det kan inte bli så mycket bättre.

Oktober

Dimmiga dagar och nätter. Vår äldsta kom hem några dagar och vi såg Sara Lidmans "Tjärdalen". När vi kom ut från teatern var torget klätt i dimma. Maken kunde inte flyga hem från Stockholm utan fick tillbringa natten på en buss.

Den första ordentliga frosten kom och vi hade återvänt till lägenheten.

Nu väntade en lång mörk tid. Fast ett födelsedagskalas fick vi glädjas åt, vår yngstas. Och ett väldigt trevligt bröllop var vi med och firade. Barnens ena kusin gifte sig med sin flickvän. Ett bröllop med många gäster och en härlig fest.

November

Började vackert med rimfrostnatur, sen kom regn och isiga gator.

Vårat gamla skrivargäng hade Tiarafest för en av våra skrivarvänner som hade fyllt 60 år. Jag var med på den årliga Allhelgonamarknaden vis kyrkstallarna på Rödön. En hel del kort blev sålda.

Jag gjorde en mängd julkort, slirade runt med hunden på isiga trottoarer och var så in i märgen trött. En ihållande hosta höll mig vaken om nätterna. Fyra veckor höll den i sig.

December

Vi åkte till Stockholm några dagar för att hälsa på dotter och måg.

Teaterbesök, julmarknad i Gamla Stan, luciakonsert i storkyrkan och trevligt restauranghäng. Några sköna dagar med lite input i tillvaron.

                            Vi bakade tunnbröd i vår f d bagarstuga.

          Jag och Otis upplevde många fina morgnar under våra promenader.

Det blev jul och nyår med allt vad det kan innebära: mat, julklappar, sällskapsspel och sena kvällar.

Det här är en sammanfattning över saker som jag har gjort under året. Allt det andra, det som också hörde året till, kan vara svårt att greppa eller så vill man behålla det inom sig. Jag tänker på känslor, möten med andra människor, tankar och funderingar.

Nu har vi 2017 här. Det är vardag igen. Jag ser med tillförsikt fram emot det nya året.

                            Gott Nytt År önskar jag Er!