fredag, augusti 19, 2016

När cancermolnen tornar upp sig.

Mörka moln tornar upp sig på himlen, så som det har gjort under många av årets augustidagar.

Mörka moln tornar upp sig på ett helt annat sätt inom oss människor. Jag tänker på beskedet om att man drabbats av cancer. Än en gång får jag vetskap om att någon fått ett sådant besked. Cancer, som drabbar så många och är en så tärande sjukdom.

Förr i tiden kallades sjukdomen kräfta, något som få drabbades av, känns det som. Kanhända finns det ett stort mörkertal kring sjukdomen då forskningen inom området inte hade kommit så långt som idag.

Jag minns när jag gick i fyran och en flicka i sexan dog i kräfta. Jag minns att flickan var sjuk ofta och att hon var  lågmäld, tunn och blek. Inte förstod vi vad det var för sjukdom hon hade, bara att det var något farligt. Något man kunde dö av. Jag minns dagen när flaggan hissades på halv stång. Hon var död. Inget mer om det. Ingen lärare som tog upp ämnet döden med oss. Vi barn pratade om det men det var för svårt att ta in, att hon inte fanns mer. Jag minns att jag fick svårt att somna om kvällarna, jag var rädd för att inte vakna mer. Och tänk om jag fick kräfta jag också! Det kanske smittade. Jag kan inte minnas att vi pratade om döden hemma, det konstaterades att människor hade dött, inte så mycket mer.

Tillbaka till vad vi idag kallar cancer. Så många i min omgivning som har haft det och klarat sig bra, men vägen dit har varit lång med många tuffa behandlingar. Det finns även de där cancern har varit obotlig och de har dött.

Jag är ofta så tacksam över varje dag då jag kan kliva upp och vara frisk. Min smärtproblematik är stundvis tuff men den är hanterbar.

Inget vet vi om morgondagen. Ingen vet vem som står "på tur".

Och till alla som kämpar skänker jag varma, omslutande tankar.


måndag, augusti 15, 2016

De goda vinernas distrikt.

Tycker man om goda viner är Istrien ett eldorado. Överallt i landskapet såg man vinodlingar. Den röda jorden är tydligen specifik för Istrien.


Familjen Deklic´, som vi hyrde huset av, är en av de största vinproducenterna i Istrien. Sonen David är fjärde generation vinodlare.


Vi blev inbjudna till gården för att testa deras viner. Underbara viner och trevligt samtal med David. Vi fick veta mycket om hur det är att leva i Istrien.
Farmor i huset hade bakat fritule till oss. Små friterade bollar som var mycket goda. När vi skulle åka hem fick vi med oss skålen med allt som var kvar i den.

Sedan mötte vi det stora åskvädret. Vilket skådespel! Vi stod i vårt utekök medan regnet piskade utanför och himlen lystes upp av mängder med blixtar.

Nu avslutar jag den här reseskildringen. Kanhända blir det något bildinslag framöver, just för tillfället får det vara slut.

En sak kan jag tillägga, jag är inte färdig med detta landskap än. Vi planerar redan in en resa nästa sommar.



tisdag, augusti 02, 2016

En resa, del 4. Rovinj.

Vi skulle hitta en enslig strand vid havet, trodde vi. Inte en chans att det gick. Vi åkte och åkte, svängde in på småvägar som alla slutade vid något resort eller campingplats. Till sist hamnade vi i Rovinj, som visade sig vara en mycket vacker gammal stad.

De som ville bada begav sig till klipporna längs ut på stadens udde. Själv satte jag mig på en bänk och blickade ut över havet.

Sedan shoppade vi vid marknaden på torget. Så härligt att gå runt där och få provsmaka på inhemska olivoljor, honung, frukt och grönsaker.






Vid nästa Istrienresa vill jag återvända till den här charmiga staden.

Fortsättning följer...

söndag, juli 31, 2016

En resa del 3. Villa Bósket.

Vi kan tacka vår svärdotter för detta underbara semesterhus. Det var hon som hittade det på nätet och bokade. Ett gammalt stenhus som var renoverat och mycket fräscht. Huset hade tillhört vinodlarens (den unge David) farföräldrar, som nu bor i ett nybyggt hus på vingården en kilometer bort.

Huset hade fyra sovrum med egna badrum, förutom två rum som delade på ett. Det fanns tvättmaskin, diskmaskin, TV, hårtork, strykjärn, wifi, jag allt som man kanske kan behöva.

I uteköket fanns en stor stekhäll, kylskåp, diskbänk och porslin även där. Bredvid uteköket fanns ännu en toalett och dusch.

Jag tror att kostnaden blev runt 23 000 för en vecka. Delat på sju personer blev det inte så mycket mer än en billig charterresa ( sen tillkommer ju flyg och bilhyra).

Den egna poolen var stor, där fanns även en bubbelpool. Solstolar och parasoller fanns det också.

Utsikten, den slog allt. Man kunde sitta där och bara "tomglo" hur länge som helst.

Vi är helnöjda med boendet, det kunde inte ha blivit bättre.


                                  Uteköket med dusch och toa

Jag är verkligen tacksam över att sonen inte berättade att han såg en stor orm ringla uppför stupröret (till höger i bild) en av de första dagarna. Det var därför alla, utom jag, stängde ytterdörren så noga varje gång de gick ut/in. Alla, utom jag, visste nämligen om detta.

              Det blev en del spring i trapporna, som ledde från husets ingång till poolen


Även en badkruka som jag tyckte att det var behagligt att bada. Jag tror att man gör det när utomhustermometern visar 36 grader plus. Att hänga på poolkanten och se ut över bergen det var en upplevelse utöver det vanliga.

Den där eftermiddagsstunden då solen inte stekte och man låg i solstolen och slumrade, den stunden var ren och skär lycka.


Villa Bósket, det känns som om jag kommer att återvända dit.

Fortsättning följer..



torsdag, juli 28, 2016

En resa del 2

Så vaknar man upp den första morgonen till denna utsikt. Det liksom bara pirrar av glädje i kroppen.

Det är makens 60-årsdag och vi uppvaktar med sång och tårta vid poolen. Äldsta dottern har köpt en uppblåsbar fåtölj till honom, en välkomnande present en vecka som denna.


Vi går till byn och köper lunch på den lilla affären, vi är ute i sista minuten för affären stänger klockan tolv på söndagar. Söndagarna är verkligen kyrk- och vilodag här. Då samlas man och äter tillsammans under flera timmar. Vilken bra tradition, tänker jag.

Eftermiddagen ägnas åt en utflykt till byn vi ser från oss, den lilla by som ligger längst upp på ett berg. Motovun med ca 500 invånare.


För mig, som älskar gamla stenhus, är Istrien rena himmelriket. Så många vackra, gamla hus.

Det är en het dag och det tar på att vandra på kullerstensgator som lutar brant upp- eller nedför.


Efter en svalkande dricka köper jag färska fikon och vin av byns vinodlare.

Sen är det skönt att återvända till huset och den svalkande poolen.


Forts. följer

tisdag, juli 26, 2016

En resa del 1

Det finns platser som fastnar i ens hjärta, platser man gärna vill återvända till. Den lilla byn Vizinada är en sådan. I hjärtat av Istrien, den del av Kroatien som gränsar till Slovenien och ligger ca 6 mil från Italien. Den del som kallas Kroatiens Toscana. Jag är för evigt tacksam för svärdotterns val av plats och hus, hon gjorde ett kanonjobb.

Om du vill får du gärna följa mig på resan.

Dag 1
Efter en tågresa till Arlanda sov vi några timmar på "Rest and fly". Klockan sex morgon därpå gick vårt plan till Munchen. Där fick vi vänta ett antal timmar på nästa plan, som förde oss till Trieste i Italien.

                                                   Mot målet

I Trieste hämtades våra två hyrbilar ut och sen var det bara att "blåsa på" de ca tio milen till Vizinada, trodde vi. För det första körde vi fel och hamnade i Triestes ruffiga hamnkvarter. Därefter hittades motorvägen igen och nu var allt frid och fröjd, trodde vi. När vi kom in i Slovenien hamnade vi i en bilkö av det sega slaget. Vi kröp fram under två timmar. Tack och lov för AC och vatten. Vi började bli hungriga och trötta och längtade till huset och poolen.

                                                              Sakta masade vi oss fram i Slovenien

Äntligen kom vi fram till gränsen mellan Slovenien/Kroatien, efter att ha visat våra pass lättade kön och vi kunde äntligen köra den sista biten, trodde vi.

Vi behövde köpa mat och åkte till en liten by där det skulle finnas en butik, stängt. Vi fick åka till Porec, den närmsta staden, där vi hittade Konzum. Alla var trötta och hungriga. Vi bunkrade upp med mat, fika, vin, öl och tårta till maken, som skulle firas dagen efter.

Sista etappen skulle avklaras, 1,5 mil, hur enkelt som helst, trodde vi. Vi hamnade i fel by, med gator så trånga så bilen knappt tog sig igenom. Nu var stämningen aningen pressad.

Till sist hamnade vi rätt. Efter ett dygns resande var vi äntligen framme. Vi valde rum och när jag öppnade fönstret och såg ut över bergen då försvann både trötthet och hunger. Jag kände enbart en stor lycka.


Det var så sanslöst vackert. Med den här utsikten skulle jag vakna upp under en vecka.

Kan man få ha det bättre?

Fortsättning följer..

tisdag, juni 21, 2016

         Försommarljus över en av våra grannar.