Bloggpaus p g a semester

Bilden lånad från reseguiden

Väskorna är nästan färdigpackade.

I eftermiddag tar vi tåget till Arlanda för övernattning på Rest and Fly. Tidig avresa till Sharm el Sheikh i morgon.

Där väntar 30 graders värme och det känns gott.

En dryg veckas bloggpaus blir det.

Ha det så fint!

Och nu är det tre timmar tills tåget ska gå. Väskorna är packade. Nu börjar den sista stundens väntan, den som pirrar lite i magen. Den stunden då funderingarna hopar sig. Hur kommer det gå att flyga?! Hur ser det ut dit vi ska? Tänk om jag blir sjuk! ......

Resferbern har anlänt.

Det är lätt att tycka om "de lyckade"

Igår satt jag på en buss, på väg till ett möte. En man satt strax framför mig, han stank sprit och smuts och jag kände en obehagskänsla. Varför? Dels på grund av den oangenäma doften men även för att jag kände en slags utanförkänsla. Alla tittade snett på mannen. Han var en av dom, inte en av oss. En "sån där" som ligger samhället till last.

Mina tankar gick till vår församling. Tänk om denne man hade suttit där i kyrkbänken en söndag. Undrar hur han hade blivit bemött? Knappast som kyrkoherden hade blivit bemött, inte heller som någon av de, för vissa, mer "uppsatta" människorna.

Tillbaka på bussen. Mannen störde inte, han bara luktade illa och såg ovårdad ut. Ändå. Alla visste att han var en "A-lagare". En sån som hade misslyckats.

Det är så lätt att tycka om de "lyckade" människorna. De som gör karriär. De som har intressanta saker att komma med. De som har status. Är det lika lätt att tycka om de "mindre lyckade"? De sjukskrivna, som ständigt klagar över sina sjukdomar? De som luktar sprit och är smutsiga? Barn som skriker och bråkar, för att de egentligen känner sig oälskade? Gamla människor som inte förstår så snabbt som vi vill att de ska, som tar lång tid på sig i allt vad de gör?

Hur "duktiga" är vi egentligen på att möta dessa samhällets minsta?

När jag klev av bussen stod en mamma med barnvagn och väntade på att stiga på. Snabbt var han där, den illaluktande mannen. "Jag måste ju hjälpa henne med barnvagnen", sluddrade han.

Och mitt hjärta blev varmt. För alla har något att ge, oavsett om det är en liten enkel vardagsgest eller en disputation på ett universitet.

Alla har vi en uppgift och alla behövs, på ett eller annat vis.

Bara vi får möjligheten.

Tidig morgon på Frösön

Ute viner vinden. För med sig trädens kvarvarande löv, som virvlar iväg likt konfetti i allsköns färger. Jag tänder ljus här inne, inte elektriska sådana utan levande. Lågor som värmer en kulen och mörk dag. Kaffegryggaren puttrar. Jag ser ut genom fönstret, människor på väg till sina arbeten. Idag är jag nöjd med att ha mitt arbete här hemma. Idag är det så, inte alltid.

Så hör jag tassar i trappuppgången, öppnar dörren och in slinker en pigg och glad hund. Den prickiga. Min kompis från förr. Vi ska umgås hon och jag, hela dagen. Det är en alldeles särskild lycka. En alldeles speciell relation. Vi snackar en stund, hon med sitt språk och jag med mitt. Gosar lite i soffan. Hennes ena tass smyger sig upp, hon vill så gärna hoppa upp men vet att hon inte får. Ser in i mina ögon och gnyrpratar med mig. Värmen sprider sig inom mig. Älskade hund!

Dagen har vaknat. En dag som ska fyllas med arbete samt en och annan blåsig hundpromenad.

Livet här och nu är fint.

En onsdag i november, då trädens grenar är kala och vinden viner.

Här inne brinner lågorna från de tända ljusen.

Julkortstillverkningen är igång

Nu har min julkortstillverkning startat. Mina små akvareller är desamma men papperet och tillbehören är nya för i år. Och jag hoppas att beställningarna snart ska "hagla" in :).

Och mitt uppe i julstämningen packar jag badkläder och sommarkjolar.

Upp och nedvända världen.

Eller?

Nu börjar det dra ihop sig för semester

Bilden är lånad från en resesight

Nästa vecka tänker jag sitta vid detta beduincafé och titta på solnedgången. I dessa influensatider hoppar jag över shishan, den traditionella vattenpipan.

Nu när det blåser isvindar och det pratas om snö, då känns det helt rätt att ge sig av till sol och värme.

Dags att leta fram baddräkten.

Det har varit en fin helg

Mycket fin.

Surdeg kan innebära olika saker

Jag har en surdeg som bubblar i mitt kylskåp. Jag häller ut lite av den gamla och sen matar den en gång i veckan. Bakar bröd på den lite då och då. Det blir ett gott bröd, som innehåller nyttiga lactosbakterier. Näringen i brödet tas upp långsamt av kroppen och brödet ger en mättnadskänsla som håller länge.

Men, surdeg kan vi även prata om i andra sammanhang. Jag tänker på hur vi ibland pratar om andra människor som en "surdeg", då i en mer negativ form än när det gäller bröd. En människa som är som en surdeg sprider någon slags makt genom sin tystnad och bitterhet. Stämningen blir dämpad. Inget liv flödar. Alla runt omkring blir påverkade.

Under den senaste tiden har jag stött på några av dessa "surdegar". Deras sätt att vara förminskar mig. Jag blir osäker. Det känns som att möta en osynlig vägg. Hur man än försöker går det inte att hitta minsta lilla öppningsbara fönsterglugg. Det är stängt. Där sitter de och sprider sin sura stämning och förminskar både sig själv och andra.

Jag avskyr det. Verkligen. Jag vill ha rak kommunikation.

För någon vecka sedan konfronterade jag en av dessa surdegar. Ställde en rak och öppen fråga. Vad som kan hända sådana gånger kan vara att dämningarna brister och all inneboende ilska flödar ut. Vilket det gjorde i detta fall. Det blev mycket att ta emot. Mycket som jag inte förstod något av. Hur såg min del i det hela ut? Vad hade jag gjort för fel? Tyvärr fick jag inte möjlighet att "försvara" mig. När utbrottet var över stängdes den osynliga muren igen.

Stängt. Igenbommat.

Mina frågor blev obesvarade. Det är bara att gå vidare, försöka undvika surdegar så gott det går. Om det inte går gäller det att hitta ett förhållningssätt gentemot dem. Men det är svårt. Mycket svårt.

Och jag säger som Paulus i Första Korinthierbrevet 5:7, Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg.

Hur gör Du med surdegar? Rensar bort dem ur ditt liv? Hur möter du dem?

Grattis till vår yngsta

För 21 år sedan, påförmiddagen, föddes vår yngsta. Ett planerat kejsarsnitt, som gick lugnt och stilla. Jag minns när vi rullades från operation, tillbaka till förlossningen. Jag låg där i sängen med en liten, nyfödd Sara bredvid mig. Människor tittade ner på knytet och log så varmt mot oss. Nisse Simonsson, som numera är en rikskändis, tittade ner i sängen och utbrast:

"Det var det vackraste barn jag sett!"

Och naturligtvis var hon det, precis som hennes storasyster och storebror hade varit när de föddes. Ett nytt litet under hade mött världen och vi var stolta och lyckliga.

Så idag säger jag:

Grattis till världens bästa SARA!!!!