Bild från Google
Lördag eftermiddag och jag sitter och lyssnar på "I remember love", med Sarah Dawn Finer. Och plötsligt fylls jag av ett stort vemod. Jag har älskat denna låt sedan jag först hörde den, spelar den om och om igen. Den för mig tillbaka till en känsla som började när jag var ung, då handlade det ofta om mitt brustna hjärta. Alltid hittade jag någon favorit bland melodifestivallåtarna och jag spelade den om och om igen. När vi var ute och dansade hörde jag den kanske spelas och den kom då att förknippas med den person jag trånade efter just då.
Konstigt nog förknippas känslan med den här årstiden. Förväntan på våren som är i antågande, samtidigt en känsla av uppbrott. Kanske hade jag den här uppbrottskänslan inom mig hela tiden när jag var ung, den går kanske djupare än till en flirt som det inte blev något av.
Genom åren har det ofta varit uppbrott just under våren, skolor och kurser som har avslutats. Farväl till kurskompisar och en trygg miljö. Jag gråter alltid vid uppbrott, det är som om hjärtat går sönder, som om något tas ifrån mig. Vilket det också gör men som inte sätter djupa spår i mitt inre, mer än smärtan just i ögonblicken och den är snabbt övergående.
Ja sånt här sitter jag och tänker på, en lördag eftermiddag i mars och i högtalaren skrålar:
"I remember love"!!
