torsdag, januari 12, 2017

Serien Skam.

Många pratar om den norska serien Skam, en serie om ungdomar på ett gymnasium i Oslo. "Inget för mig", tänker jag. Vad har jag för intresse av det? Jag, en äldre kvinna som gick gymnasiet för massor av år sedan, som inte ens har barn i den åldern längre.

Eftersom serien är en snackis tänkte jag se ett avsnitt, bara för att jag var nyfiken på vad så många pratar om. Ett avsnitt och jag var fast, det blev ett Skam-maraton under några dagar.

Vad är det då som gör serien så bra? Vad är det som gör att en äldre kvinna har behållning av en serie riktad till ungdomar?

För det första är den snyggt inspelad, ett tempo som gör att man kan känna in nyanser. Det kan vara en blick eller en min som får mig som betraktare att ana vad som händer inom personen. Alla sms-konversationer som är en del i historien, de duktiga skådespelarna och musiken som stämmer in i sitt sammanhang.

Fokus ligger helt på ungdomarna, det är bara vid något tillfälle som man ser en av mammorna. I och med det blir ungdomsperspektivet så tydligt, allt som händer inom en och interaktionen mellan varandra under dessa år. Allt är så stort under dessa år, minsta lilla "snedsteg" kan växa sig till ett väldigt berg.

Karaktärerna växer genom seriens gång, inget känns svart eller vitt. När fokus ligger på den enes problem kan någon av de som setts som "svagare" växa i sin uppgift att hjälpa den andre. Och hjälper varandra de gör de, i sin egen grupp.

Serien tar upp sådant som har funnits så länge jag kan minnas: ätstörningar, ångest, övergrepp, sexuell läggning, mängder av fester och hångel, skitsnack och ren och sann glädje.

Om jag känner igen mig, min ålder till trots? Ja. Allt fanns där även under min gymnasietid. Precis allt. Nog kan jag minnas en och annan ångestfylld måndag morgon när man kom till plugget och det kändes som om alla stirrade på mig. Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? Och jag minns skolans snyggaste killar, gruppen med de coola grabbarna som var ouppnåliga. Och när man hamnade på samma fest som dem och man fick tunghäfta. Det fanns även då de sviniga grabbarna som trodde de ägde världen och tjejerna de stötte på. Tyvärr verkar inte just det ha förändrats nämnvärt.

Sen önskar jag att jag hade haft Nooras pondus att säga ifrån vid vissa tillfällen (fast även hon "åkte ju dit" till slut).  Sana är kanske den av tjejerna som är den som jag gillar mest, under den tuffa ytan finns en otrolig kärlek och visdom.

Så, även vi som upplevde gymnasietiden för mängder av år sedan kan ha stor behållning av Skam. Den handlar om livet och om vi möter varandra som människor. Den tar död på förakt mot de som inte smälter in i normen. Inget är särskilt konstigt, oavsett om du bär hijab eller älskar en person av eget kön så är du en i din lilla grupp som står upp för dig. I det blir du stark.

Det som jag inte kan känna igen mig i är mobiler och datorer, de var knappt upptäckta då. Både på gott och ont.

Nu ser jag fram emot fler säsonger av denna serie. Tycker någon att jag är pinsam som ser en serie riktad till ungdomar får det så vara. Det bjuder jag på.



8 kommentarer:

Karin Härjegård sa...

Tack för tipset, Eva! Jag har också hört om den och läst om den men inte sett den. Men nu ska jag faktiskt göra det! :-)

Evas blogg sa...

Karin: Ja gör det. Man kan bli alldeles matt på hur de lever sina liv, samtidigt finns det så mycket positivt med dessa ungdomar. Det är inte svart eller vitt.

Elisabet. sa...

Du satte ord på allt jag tänkte och tyckte! Dom små sms-notiserna som kommer upp i bild gillar jag skarpt.

Evas blogg sa...

Elisabet: vad fint! Ja visst var de fiffiga.

Efwa - Medea sa...

Även jag har hört mycket om serien och tänkt samma som du att det inte skulle vara något för mig. Men igår kväll började jag titta och visst är det likt hur det var för många år sedan. Jag lär nog också fortsätta att titta.

Evas blogg sa...

Efwa: Ja mycket är sig likt. Ja gör det, den är klart sevärd.

Cecilia N sa...

Jag har precis nära nog sträcktittat alla tre säsongerna nu.
NÄR KOMMER DEN FJÄRDE?! Och vem kommer att vara huvudperson då?

Nu är jag i nån sorts post-tillstånd som jag nog inte haft sen jag såg Heimat på en helg i Umeå ... 1986?

Evas blogg sa...

Cecilia: Jag tror att den är på gång. Visst är serien beroendeframkallande?! Haha...ja man hamnar verkligen i ett sånt tillstånd efter att ha sträcksett serien.