torsdag, mars 12, 2009

Nu...

...har mamma landat. Nu, har hon börjat förstå att pappa är borta. Efter alla bestyr kring begravningen har orken nu tagit slut. Hon är bensvag, har dålig aptit och låg livsgnista.

Jag blir inte förvånad, inte det minsta. När ens livskamrat sedan 59 år inte längre finns, då blir det tomt. Mycket tomt.

Hon har det jobbigt nu min mamma. "Kvällarna är värst", säger hon. "Jag sitter där vid TV:n och kommenterar något, sen inser jag att jag inte får något svar. Pappas stol är tom. Han är borta."

Stackars lilla mamma. Det gör ont i mig att höra hennes ord. Hennes smärta är hennes, det enda jag kan göra är att lyssna och bekräfta. Jag sörjer min pappa och hon sörjer sin man. Jag har min man här hemma, jag har vänner och olika uppdrag att gå till. Mamma är gammal och trött, hon orkar inte lika mycket som vad jag gör. Visst har hon vänner men alla är gamla och trötta, de umgås mest via telefonen. Hon har inga uppdrag längre och tycker att allt är ganska meningslöst just nu.

Ikväll bjöd jag henne på thai-mat. Hon blev glad när vi kom, fick någon att dela sin måltid med.

Små stunder av gemenskap är vad hon behöver just nu och det ska hon få.

En stor sorg är inget man orkar bära alldeles ensam.

11 kommentarer:

Christina sa...

Ja, ensamheten måste bli monumental.

Jag hoppas att din mamma får tillbaka livsgnistan så småningom när hon har tagit sig igenom sorgearbetet.

Skönt att du finns där för henne.

Madicken sa...

Efter så många år tillsammans måste det kännas ofattbart tomt - tur hon har er som bryr sig om och som finns i närheten. När livet gör ont behöver man andras omsorg mer än annars.

Sara sa...

Skönt att ni finns där i alla fall, annars hade det nog blivit väldigt mycket jobbigare. Jag tror att jag ska sätta mig och skriva ett långt brev till henne någon dag nu i helgen, kanske hon får något annat att tänka på en stund :)

Bloggblad sa...

Åh, jag känner igen det från när mamma blev ensam. Hon sa ofta att hon såg honom sitta på sängkanten... "änkesyn" har jag hört att det kallas, och att det känns äkta.

Jag minns att jag pysslade om henne så mycket att jag liksom inte hann sörja min pappa... det kom långt efteråt.

Marskatten sa...

Blir man lämnad ensam efter så många år av tvåsamhet är det klart att det känns.
En bit av ens själ är borta, för alltid och det tar tid att ta in den känslan, om den överhuvudtaget infinner sig.
Jag är rädd att du har en tuff period framför dig...
Varma kramar!

ab sa...

Hälsa din mamma från en för henne okänd bloggvän!

Evas blogg sa...

Christina: Hon har varit så otroligt "tuff" sedan pappa dog, nästan så jag började bli lite orolig. Men nu är den tuffheten som bortblåst. Hon har ett jobbigt arbete framför sig och jag hoppas också på det, även om det kommer att ta tid.

Madicken: Ja jag är glad att jag finns nära. Försöker hitta små stunder med henne i den mån jag hinner och orkar.

Sara: Du är så fin! Tänk vad glad hon kommer att bli då!

Bloggblad: Änkesyn, det var ett nytt begrepp för mig. Något som jag tror kan vara vanligt. Jag har tid att sörja, tack och lov.

Marskatten: Jag tror också att det blir en tuff period framöver och jag förstår ju att det måste vara så tufft att mista den man delat sitt liv med. Jag tar en dag i taget, orkar inte mer just nu. Kram!

ab: Tack, det ska jag göra!

Eva Swedenmark sa...

När min pappa hastigt dog var de små vardagliga sakerna outhärdligt svåra för min mamma. Bara en sån sak som att ta bort pappas tandborste. Att lyssna förgäves efter ljuden från en älskad människa, hans skrivmaskin som knattrade, doften av morgonkaffet han gav henne på säng varje morgon. Hur orkar man. Den bästa trösten är andra kära människors närvaro. Kram!

Panter sa...

Det måste vara väldigt bra att ni finns där för varandra, men ensamheten, tomheten och tystnaden är svår.
Jag tänker på min farmor när jag läser vad du skrivit. Hon upplevde att hon var ensam kvar; vännerna försvann också, de blev dementa eller så dog de.
Hur hjälper man tillbaka livsgnistan?
Jag ville ju skriva något uppmuntrande och så blev det så här.
Kram till dig Eva. Jag uppskattar att du skriver om det här, för det något vi behöver tänka kring.

Monet sa...

Jag tycker också det är viktigt att man berättar hur det är. Min mamma är mycket yngre än min styvpappa som har börjat bli rätt åldersdement. Han klarar sig inte utan henne och hon har blivit en "anhörigvårdare" på heltid.

Det är förstås jättejobbigt för henne, hon måste ha koll på allt och kan lämna honom kortare stunder för att väva, spela bridge, äta lunch med sina väninnor. De kan gå på konserter och annat tillsammans fortfarande men hennes värld snävas in. Förut beklagade hon sig men har slutat med det. Jag tror att hon inser att han faktiskt kan gå bort när som helst, han är 94 år.

Och kanske först då inser hon också hur tomt det kommer att bli efter 50 års äktenskap!

Jag förstår hur din mamma har det, det måste vara väldigt svårt och ensamt. Tur att du finns!

Evas blogg sa...

Eva S: Ja det är de små sakerna som blir så påtagliga, just det du beskriver, man hör den andre, kaffedoften när man vaknar...Allt detta går mamma igenom just nu och saknaden blir enorm. Och jag måste hitta en balans, hur mycket jag ska vara där och stötta henne.

Panter: Tack! Ja när allt går "på räls" då tänker man inte på sådana här saker men sen är man plötsligt där och det kommer mängder med tankar, känslor och funderingar. Viktiga frågor att lyfta fram tycker jag. Och hur man hittar ett förhållningssätt som gör att man själv orkar men ändå kan känna att man stöttar.

Monet: Åh vad jag känner igen mamma när du berättar om din. Sista månaderna när pappa levde hade mamma det ung. så som du beskriver det. Hon vågade bara lämna honom kortare stunder. Måste vara jättetufft att ha det så. Och mamma slutade också beklaga sig, som om hon kände på sig att det här är bara för en kortare tid. Och hon ville verkligen att pappa skulle få vara hemma, inte på något sjukhem. Men även om det har varit en jobbig tid så blir saknaden lika stor. Sen har dom ju inte längre någon uppgift, att vårda sin make/maka är ju en stor uppgift som nu är över. Tack för stöttande ord!