måndag, september 24, 2018

Jag kan aldrig mer kalla mig frisk.

Jag blickar ut genom fönstret för att fånga de vackra höstfärgerna. Vad jag mest lägger fokus på är att fönstret är så smutsigt. Sen rycker jag på axlarna, låt de vara smutsiga, det finns annat att tänka på.

Den senaste veckan har gått upp och ner rent känslomässigt. Det som jag trodde var högt blodtryck eller kanske diabetes  visade sig vara kronisk leukemi.
Först kom chocken, sen alla frågor och en stor ledsenhet. Nu har det gått två veckor sen jag fick beskedet och jag börjar tänka på framtiden (borde inte). Hur länge får jag leva med den bromsmedicin jag äter? Tänk om den inte hjälper!

Något annat som slog mig idag är, jag kommer aldrig mer att kunna kalla mig frisk. Jag kommer att leva med denna sjukdom. Det kändes på något vis övermäktigt. Men ändå, långt här inombords finns en tillit till att detta ska fungera och att jag får många år till här i livet.

Som sagt, det går upp och ner.

6 kommentarer:

Walkaboutsweden sa...

Det där l i v e t . . .

Ofattbart hur mycket människor "klarar av" genom det.

Du har min sympati och förhoppning om vanliga dagar - utan (för mycket av) oro, symptom och biverkningar.

Stor kram!


Hajan sa...

Lilla Ewa visst är det lustigt. För en månad sen fick en vöninnas dotter,
samma besked som Du fått nu. Visst är det konstigt, hon sade att att just denna luekemi ,kan man leva med.
Men det hjälper ju inte, man vet ju om den i varje fall.
Lilla vän, tänker att det hjälper ju inte. Man vet ju i allfall
att inte man mår bra.
Lilla Ewa , den jag känner heter ocksp Ewa. kom bara på så lite vi vet om våra ödem. Det är nog någon mening med det ocskså.
Skall sanningen fram så känns det inte bra här heller. Men det är ju nu man inte för ge efter. kram från vännen , som hoppas ändå.

HWIT BLOGG sa...

Skickar dig en väldigt varm kram. Hjälper väl föga men ändå...tänkvärt inlägg!
Kram från Titti

Ölandsvindar sa...

Så tråkigt! Ibland vänder livet från den ena sekunden till den andra. Men kronisk låter ändå lite mindre skrämmande än akut. Håller tummarna för dig.
/Kerstin

Elisabet. sa...

Ja, tänk så fort det går att livet tippar överstyr! Så lite man vet om man vad som väntar och tur är ju det. Och vilken tur att du lever nu, just nu i det här skeendet av vår tid, när det finns mediciner.

Evas blogg sa...

Walkaboutsweden: Tack snälla du!

Hajan: tänk så märkligt ändå, denna sjukdom är inte så vanlig, ca 80 pers per år som får den. Det är bara att gilla läget och ta en dag i taget.

Hwit blog: tack snälla, det värmer.

Ölandsvindar: den akuta är svårare, tuffa behandlingar som kanske inte tar, så tur i oturen att det inte hade gått så långt som till den akuta fasen. Tack!

Elisabet: Ja en otrolig tur. För 20 år sedan hade prognosen varit värre.