I morse var promenadvägen frostig, första kännbara halkan var det också. Trots det blev det en skön promenad, vindstilla krispig luft.

Jag blev så glad när jag mötte en annan kvinna med hund, hon som fick ett cancerbesked för ett år sedan. Hon som jag inte har sett på hela hösten. Jag har tänkt på henne så mycket, tänk om hon inte finns här längre. Just därför blev glädjen stor när vi sågs. Hon kämpar på, en dag i taget.

Jag känner en ödmjukhet inför sådana möten. Så lite vi vet om morgondagen. Oftast lever vi som om livet är en självklarhet och det måste vi nog göra för att orka. Men ibland behövs dessa möten för att få oss att känna tacksamhet över det liv vi har.

Jag och hunden gick vidare på vår promenad. Jag mötte en annan kvinna som jag känner flyktigt. Vi började prata om egoism, om att så många människor enbart vill framhålla sig själva och glömmer dem runt omkring. Kvinnan är själv uppvuxen i ett fattigt land och är van vid att man delar med sig.

"Svenskarna är så bortskämda, ni har det så bra och ändå vill en del inte dela med sig. Det måste bli ett slut på det här! Det kan inte vara meningen att många av jordens befolkning ska lida och andra ska leva i överflöd. Ett väldigt överflöd. De ser bara till sitt eget bästa."

Jag fick lite att fundera över på väg hem igen. Och jag tänkte på hur bra jag har det. Jag lever inte i överflöd, inte det minsta. Men jag har egentligen allt jag behöver för att leva ett värdigt liv. Och jag har förmånen att få möta medmänniskor på mina promenader, människor som väcker något inom mig. Det är en rikedom i sig.