onsdag, november 28, 2012

Huller om buller


Livet, med alla dess händelser och tänkta tankar. Ena dagen hit och andra dagen dit. Jag vill inte klaga, jag gillar mitt liv. Ändå måste jag säga att den här tiden på året är ganska tung. Mörkret tär på mig. Tankarna blir suddiga. Kroppens muskler skriker. De korta stunderna av ljus är för korta. Jag vet, det vänder snart. En dag i taget.

Det är som dubbelt det här för jag gillar månaden december. Jag vill så mycket men orkar så lite. Vill umgås med människor, vill pyssla och fixa inför julen, vill baka, vill fotografera rimfrost i träden, vill gå långa promenader med min hund.

Det blir en bråkdel av allt jag vill och det jag egentligen gör. Så får det vara. Jag är van, så här har det varit under många, många år. Det dröjde länge innan jag accepterade situationen, jag gör det inte alltid nu heller. Försöker i alla fall.

Och det som "räddar" mig är:

KREATIVITET.




Julkort, kuvert av gamla Gundrun Sjödénkataloger, krukdekorationer...
Det går långsamt men det går. Och glädjen när jag sätter mig vid arbetsbordet (köksbordet) är stor. Just i den stunden glöms tungkänslan bort och värken mattas av.

Det gör inget att jag inte orkar gå på julkonserter och glöggpartyn, att jag hasar runt i mjukisbyxor mest hela dagarna. Att jag känner mig introvert och tråkig. Runt mig och inom mig finns oändliga landskap i form av bilder. Det är stort.

Och som sagt, snart vänder det.



10 kommentarer:

Elisabet. sa...

Det bästa med att inte vara så ung, det är att man kan tillåta sig att vara just den man är.
Att acceptera att så här är det.
I år blir vi ytterst få som firar jul tillsammans - jag jobbar ju hela helgen -, men det känns också bra.
Ingen stress alls känner jag.
Och julen tar jag ut lite nu .., "allaredan", som pv säger.
Passar på innan det blir för mycket på jobbet.
Och tänker - som du - att snart vänder det.
Det är väl ljuset man saknar och längtar efter!

Jan sa...

Precis.
Så här är det.
Bara att vänta.

Evas blogg sa...

Elisabet: Precis så. Det finns en vila i det. Jag längtar till jul då Sara kommer hem två veckor och vi får umgås och ha det trevligt. Men efter det, då vill jag att det snabbt ska bli vår. Klokt av dig att ta ut lite jul redan nu när du har tid.

Jan: Ja det finns inget annat att göra.

Karin Härjegård sa...

Ja, detta att leva livet som det är. Inte som det inte är. Att försonas med att det var så här det blev. Det är så här det är just nu. Hur gör jag det så bra som möjligt av det som är just nu? Att sitta vid köksbordet och skapa utifrån lust och utifrån ork, det låter klokt, Eva! Kram!

Evas blogg sa...

Karin: Just den försoningen har jag jobbat mycket med och kämpat. Det har varit jobbigt. Det har gjort ont. Men nu, nu är det så vilsamt, nu när jag äntligen har accepterat hur det är. Ja tack och lov för skaparlusten! Kram till dig kloka kvinna!

Hajan sa...

Det är väl inte så viktigt med glögg partyn.Man gör det man orkar med.Jag blev jätteglad att Du var
åter på din blogg.
Det är inte livsviktigt med städningen heller.Jag är 82 år
och vet det bliver en fin Jul i allafall.Jag orkar inte heller vara med på så mycket.När värken kommer
tager jag ett par tabletter lägger
mig en halvtimme,det räcker
sen är jag på banan igen.
Du har det nog värre,men vilken tur
att Du har din lilla hund,som
måste ut. Lycka till tänk så
positivt Du kan,lilla vän.

Evas blogg sa...

Hajan: Vad härligt att du kan vila och sen vara på banan igen. Ja min hund skänker stor glädje och ger mig även frisk luft och promenader :)

Bloggblad sa...

Jag känner som du, det är lite svårt att acceptera att orken inte finns. Jag orkar vara aktiv ett par dagar, sen är jag som en trasa igen... Hasar mig ut på en timmes promenad, sitter och skriver, men har inte någon lust (ork!) alls att baka och fixa och hålla på som förr.

Julen tar vi med knysende ro. Lite mat får jag alltid till, ingen har några krav. Huvudsaken är att vi får umgås. Jag har jättesvårt att förstå mig på den där julstressen som alla tycks drabbas av.

cruella sa...

Julstressen känner väl mest den som tycker att det är Deras Ansvar att få till det trevligt - och se till att andra har det trevligt. Familjens projektledare alltså. Oftast kvinnor med barn. Och de kvinnor som haft den rollen i familjen när barnen var små och nu lika självklart håller kvar den för barn OCH barnbarn. Och så går det runt.

Den som är insiktsfull nog att inse att allt inte står och faller med ens egen insats, den som tilltror andra om att kunna ordna och ta ansvar och den som känner förtröstan om att inte bli vägd och mätt i termer av antal julklappar, antal sillsorter, antal bytta julgardiner och antal sorter på julkakfatet - den klarar nog julmånaden bättre.

Evas blogg sa...

Bloggblad: Nej någon stress inför själva julen har inte jag heller. Lite mat kan enkelt fixas och så lite pynt. Sånt är kul. Det är det här mörkret och kylan som gör mig så otroligt orkeslös. Håller med dig, att umgås med famlijen är det viktigaste.

Cruella: Så sant. Tänk vad jag stressade när barnen var små. Jag pluggade heltid men ändå skulle jag fixa och dona därhemma. Men det brast till slut. Något har man i alla fall lärt sig under åren, att inte överarbeta sånt som inte behöver överarbetas, m a o det mesta.