En gul liten flicka

Vid julfesten på förskolan fick vår äldsta en gul liten flicka i plast. Det kan låta som en märklig gåva men vår äldsta var så lycklig. När vi gjorde vårt jullandskap det året var den gula flickan ett givet inslag. Hon fick stå i bomullen och vinka till tomten, som kom skidandes över foliesjön. År efter år plockades landskapet fram, vi hjälptes åt att skapa det och barnen minns, med exakthet, var alla figurer och byggnader skulle stå. Och flickan, hon stod där och vinkade.

Åren gick och vi flyttade till stan. Mindre utrymme för landskapet, som fick krympa en aning. Vissa byggnader och figurer togs bort men aldrig den gula flickan. Hon vinkade glatt från sin nya position bakom kyrkan (foliesjön var borttagen). Så ifjol hände det, flickan var borta! Jag letade igenom varenda julkartong men ingenstans fanns hon. Det blev en jul utan henne, den första julen på över 20 år. Det kändes tomt, något fattades. När jag sedan hittade henne var det redan mars och hon fick ligga kvar i porslinsskåpet.

I år står hon åter där bakom kyrkan och vinkar så glatt. Och jag undrar: hur kan en gul liten plastflicka bli en sådan viktig del av julen? Jag tror att det har med minnet att göra. Det lustfyllda minnet av en glad flicka på 6 år som fått en present på förskolans julfest. En flicka som bodde i ett vitt hus, där det förbereddes inför julen. Hennes och småsyskonens glädje över årets fest, där julen fortfarande var en glädjens tid i en värld full av möjligheter.

Kanske är det också så att vissa saker följer med genom livet som en slags trygghet. När världen är full av oro, ondska, krav och prestation kan det vara skönt att ta fram en liten plastfigur och minnas. Se hennes leende ansikte och känna en slags värme. En värme över att vi får vara tillsammans med människor vi älskar och trivs med. En värme över de goda minnena. Jag tror att vi behöver det som komplement till allt det andra, det som känns tungt och jobbigt att tänka på.

Vår gula lilla flicka ler åter mot oss. Hon är ganska obetydlig där hon står. Men det lilla, det som inte sticker ut, det är kanske just det som är det mest betydelsefulla. För allt är inte guld som glimmar. En liten plastflicka kanske är den som glimmar mest av allt.