tisdag, december 20, 2011

En gul liten flicka



Vid julfesten på förskolan fick vår äldsta en gul liten flicka i plast. Det kan låta som en märklig gåva men vår äldsta var så lycklig. När vi gjorde vårt jullandskap det året var den gula flickan ett givet inslag. Hon fick stå i bomullen och vinka till tomten, som kom skidandes över foliesjön. År efter år plockades landskapet fram, vi hjälptes åt att skapa det och barnen minns, med exakthet, var alla figurer och byggnader skulle stå. Och flickan, hon stod där och vinkade.

Åren gick och vi flyttade till stan. Mindre utrymme för landskapet, som fick krympa en aning. Vissa byggnader och figurer togs bort men aldrig den gula flickan. Hon vinkade glatt från sin nya position bakom kyrkan (foliesjön var borttagen). Så ifjol hände det, flickan var borta! Jag letade igenom varenda julkartong men ingenstans fanns hon. Det blev en jul utan henne, den första julen på över 20 år. Det kändes tomt, något fattades. När jag sedan hittade henne var det redan mars och hon fick ligga kvar i porslinsskåpet.

I år står hon åter där bakom kyrkan och vinkar så glatt. Och jag undrar: hur kan en gul liten plastflicka bli en sådan viktig del av julen? Jag tror att det har med minnet att göra. Det lustfyllda minnet av en glad flicka på 6 år som fått en present på förskolans julfest. En flicka som bodde i ett vitt hus, där det förbereddes inför julen. Hennes och småsyskonens glädje över årets fest, där julen fortfarande var en glädjens tid i en värld full av möjligheter.

Kanske är det också så att vissa saker följer med genom livet som en slags trygghet. När världen är full av oro, ondska, krav och prestation kan det vara skönt att ta fram en liten plastfigur och minnas. Se hennes leende ansikte och känna en slags värme. En värme över att vi får vara tillsammans med människor vi älskar och trivs med. En värme över de goda minnena. Jag tror att vi behöver det som komplement till allt det andra, det som känns tungt och jobbigt att tänka på.

Vår gula lilla flicka ler åter mot oss. Hon är ganska obetydlig där hon står. Men det lilla, det som inte sticker ut, det är kanske just det som är det mest betydelsefulla. För allt är inte guld som glimmar. En liten plastflicka kanske är den som glimmar mest av allt.

7 kommentarer:

mossfolk sa...

När vi var små läste mamma varje dag mellan den första och tjugofjärde december "Den långa vägen till Betlehem". Den handlar om en snigel som är på väg för att få se Jesusbarnet. Varje dag kommer han en liten bit, men stöter samtidigt på en del hinder (allt från en larv till stora stenar) och oh så spännande det var innan han till slut, på julafton, kom fram. Mina föräldrars krubba består alltså, förutom det vanliga, även av en liten gul snigel :)

Evas blogg sa...

Mossfolk: Men så fint! Ni har en gul snigel och vi en gul flicka :)

Elisabet. sa...

Precis så är det! Anders hade - som lillpojke - en liten, liten plastgubbe (en krigargubbe) som han alltid lekte med. Ja, han hade flera, men en blev kvar och har följt med i många, många år. Ett tag bodde den i mitt ystadfönster och red på ett får.
Nu är den borta och jag tycker att det känns så trist.
Och så fint du har skrivit om den gula dockan! Tack också för fint julkort som kom idag!

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja den minns jag att du har berättat om och visat bild på. Vad synd att den har försvunnit. Tack ska du ha! Och tack själv för julkortet, det var så inbjudande!

Tankevågor sa...

Vilken underbar historia Eva! Jag kommer direkt att tänka på en liten grön plastkrokodil när jag läser det här. :-)

När våra barn var små så hade Röda Korset alltid en loppmarknad på Skansen på hösten. År efter år hade vi det som en tradition att gå dit med våra pojkar.
När vår äldsta son inte var mer än några år så köpte han en illgrön plastkrokodil och den blev det första i raden av hans samling på djur.
Den krokodilen kunde man hitta i blomkrukor och såklart även i julkrubban till julen....
Nu har den en egen plats på en hylla i en klaffbyrå i hans gamla pojkrum här.
Det händer att barnbarnet leker med den och hon vet att det var pappas "första djur" som han köpte när han var ungefär i samma ålder som hon är nu, lite yngre.

Lisbeth

Granne med potatisodlaren sa...

God Jul fina Eva. Det är verkligen fint med julsaker som fylls med innehåll och känslor långt bortom sitt värde.

Evas blogg sa...

Lisbeth: Tack. Så fint att även ni har en liten plastfigur. Och vad roligt att den finns kvar till barnbarnet!

Granne med..: Tack och tack detsamma! Ja visst är det. Lite som livet, i det enkla kan man hitta det mest värdefulla.