Att tillåta sig vara den man är

Jag vet, det låter klyschigt, varenda feel-goodterapeut snackar i dessa termer. Och dessa terapeuter är många och jag är ingen av deras sympatisörer. Ändå kommer dessa ord till mig, oftare och oftare.

Ord kan stanna i ens huvud, låta bra när man säger dem. Låta bra när man förmedlar dem till andra. När de genomtränger hela ens existens, då blir de annorlunda. Det är då man kan ta till sig dem på riktigt, så att säga.

Jag har levt länge med att jobba för att bli omtyckt. Och det hör kanske till livet och alla dess skiftningar. Som små barn är våra föräldrar den viktigaste befräftskällan, utan deras visade kärlek får vi kanske inte den grundtrygghet vi behöver. Som ungdom vill vi bli omtyckta för att passa in i olika mallar som leder till att vi får kompisar. Vi vill bli omtyckta av lärarna för att få bra betyg. När vi är mitt i karriären visar vi våra allra bästa sidor, för att räknas på arbetsmarknaden. Vi kanske vill synas i de "rätta kretsarna" som leder till ännu mer framgång. Känner man de "rätta" människorna kan det leda till att man får stråla i glansen en stund av sitt liv.

Så där håller en del av oss på, livet igenom. Det kan ge små korta kickar av glädje och upprymdhet. Jag får vara med! Jag duger! Människor tycker om mig.

Lite så där har jag hållit på under ett antal år. Ganska många faktiskt. Tröttsamt och inte äkta. Under de senaste åren har det landat i mig. Det är inget som bara kommer som en stor insikt, snarare som ett långsamt uppvaknande en trött morgon. Frihetskänslan växer sig starkare för varje dag. Jag behöver inte längre fjäska för någon. Jag är den jag är, take it or leave it.

Nu ska jag leva mitt eget liv. Nu är det dags! Så känner jag idag, i morgon är det kanske annorlunda. Det viktigaste är ändå att känslan finns där, att den välkomnas. Då kan det växa och bli stark. Då kan jag åldras med en slags värdighet och en känsla av att jag har uträttat något stort, arbetet med att tillåta mig vara människan Eva.