Blodpudding är inget recept mot ångest!

En närstående har ångest, den är så stark och självskadetankarna växer sig starkare och starkare. Hon har varit med om detta förut. Hon har skurit sig och velat göra slut på sitt liv. Detta finns nedskrivet i hennes journal. Det är längesen nu. Hon vill inte söka vård, hon har lärt sig att hantera sin ångest. Timmarna går, hon mår allt sämre.

Hon ringer till psykakuten och berättar hur hon mår. ”Kom hit på en gång”, svarar sköterskan. Det är trettondagsafton, människor är på väg till familjemiddagar eller en kväll på krogen. Hon är på väg för att få hjälp. Hjälp att lindra det som river och sliter i hennes inre. På psykakuten är det kaos. Människor gråter och skriker. Hon sitter tyst. Vill inte störa den hårt belastade personalen. Hon sitter där med sin ångest och hör skriken runt omkring. Väntan blir lång. Efter sex timmar får hon komma in till läkaren. Han tittar på henne och berättar hur jobbigt han har haft det och hur trött han är. Hon skäms. ”Här kommer jag med min löjliga ångest, när andra mår så mycket sämre”, tänker hon. Känner hur hon krymper ihop på stolen för att göra sig mindre, kanske för att han inte ska se henne och hennes löjliga lilla åkomma. Men han ser henne och börjar prata om hur hon mår. Hon känner inte igen det han säger. Förstår inte. Han läser ur fel journal. Får börja om. Hon berättar hur hon mår just nu och hur det har varit. Hon är ingen som går till läkaren i onödan men nu mår hon så dåligt och behöver hjälp. Hon har inte sovit ordentligt på länge och är utmattad.

Läkaren frågar henne om hennes kostvanor. Hon berättar att hon har varit vegetarian under många år. Att hon är noga med kosten och äter på regelbundna tider men att hon, i det tillstånd hon är i just nu, inte orkar med att äta.
Då, i det ögonblicket, kommer läkaren med svaret, det som ska få hennes ångest att gå över. ”Du behöver äta kött och blodpudding. Du har järnbrist och det är därför du har ångest.” Punkt.
”Jag vill inte äta kött och blodpudding, jag vill ha hjälp att förstå min ångest. Jag vill att du skriver ut den medicin jag fick förut, den som gjorde att jag mådde bra och orkade med livet. Jag vill att du skriver en remiss till en samtalskontakt.” Så svarar hon. Hon tittar på henne och ser sur ut. Han vill inte göra det hon ber om eftersom han redan har svaret. Hon är upprörd nu och hon ger sig inte. Hon har rätt att få adekvat hjälp. Till sist ger han med sig och skriver ett recept. ”Jag skickar remissen sen”, säger han surt och går sin väg.
Där sitter hon ensam kvar, i ett kalt behandlingsrum på psykakuten. Det är trettondagsafton och människor är samlade till fest. Inte hon. Hon har nyss fått veta att hon behöver äta kött och blodpudding. Ångesten finns kvar och hon ger sig ut i den stjärnklara natten.

Detta hände trettondagsafton år 2011. Kvinnan har anmält besöket till den aktuella psykakuten och ärendet kommer att granskas. Hon kommer att få träffa en annan läkare och berätta om den aktuella kvällen. Tack och lov orkade hon anmäla det hon upplevt. Ingen ska behöva bli bemött på detta ovärdiga sätt. Tyvärr händer det alltför ofta och det behöver belysas. Det här är mitt sätt att göra det på.