Klart vi ska ha ett glas vin till middagen, det är ju fredag. Ett glas blir kanske fler. Så kommer lördagen, vi är fortfarande lediga och en öl efter skidturen är ju aldrig fel. Ölen är så god så det blir fler än en. Helgen därpå kommer goda vänner på middag och då slås hela batteriet på: Välkomstdrink, vin till maten, avec och kanske något till de fina samtalen efteråt. Semestern stundar och med den alltfler kvällar med alkohol, för det är ju semester!
Och vi fortsätter på det viset, år efter år. Inga konstigheter. Vi tror att vi styr våra alkoholvanor och vi pratar aldrig om dem. De är som det ska. Alla andra lever ju på det viset.
När blev det så här? Och vad handlar det om? Kan vi styra våra alkoholvanor när vi är så omedvetna om dem så vi tror att det är ett sätt att leva?
Jag är ingen nykterist, inte alls. Jag tycker om att dricka något glas vin ibland. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på alkoholens betydelse för många av oss. Hur den ibland likställs med att må bra, ha kul och kunna slappna av. Det är då jag kan bli lite fundersam. Det känns som om något inte riktigt stämmer om vi behöver alkohol för att kunna tillfredsställa dessa behov. Det känns fel. Har alkoholen blivit en livsstil? ”På kontinenten dricker de ju vin varje dag, inte tar de någon skada av det.” Är det den kontinentala semesterkänslan vi vill uppnå? Ett sätt att komma bort från vardagens stressande miljö?
Frågorna är många och jag tycker att vi måste våga prata om och ifrågasätta alkoholen som företeelse. Varför är det ett så känsligt ämne?
8 kommentarer:
Visst är det märkligt hur vanorna ändrades, från att man tar en fika till att man tar ett glas vin. Från en flaska vin till helgen till ofta betydligt mer. Nu försöker jag satsa på att dricka bara ETT glas vin men då ett väldigt gott och utvalt. Mår jag bättre av. Jag tror lådvinet är en stor bov i sammanhanget för alltför många.
För några år sedan, när jag levde ensam, hade jag besök och besöket lämnade kvar en halvfylld bag-in-box.
Det var himla trevligt att ta sig ett glas gott vin och sitta framför datorn, ja, två glas var också gott och så bra jag mådde .., så trevligt det blev där i min etta.
Men ajaj .., så lätt det måste vara att detta blir en vana!
Jag skulle nog aldrig våga ha detta hemma för jämnan.
Däremot tycker jag att om vi ska ha något riktigt gott till middag, då blir det ännu godare med ett glas vin till - om det nu passar ihop -, det tycker jag.
Öl dricker jag inte och knappt någon sprit,aldrig snaps, men ett gott vin till en god middag .., det tycker jag är underbart!
Att det är svårpratat om det hela, ja, absolut. Hur många av oss har inte bekanta eller släktingar med alkoholproblem? Hur många av oss har någon gång pratat med den utsatte om just den saken?
Två gånger har jag gjort det, med katastrofalt resultat, (man får vara medveten om att man riskerar en hel del vänskap ..., även om det görs i all välmening) och kan lova att jag drar mig för den saken igen.
Jag började uppskatta vin i 40-års åldern (jag gillar fortfarande inte öl och starksprit)och jag älskar att komma hem på fredagen och ta mig ett glas före maten och sedan ett glas till maten. Förutom att det är gott så fungerar vinet som en symbolisk avskiljare mellan vardag och helg. Men ja köper aldrig någonsin lådviner utan det är inte mängden jag är ute efter utan känslan att få öppna en god vinflaska och sitta lite längre till bords.
Jag har dock märkt hur alkoholvanorna förändrats hos gemene man - i Stockholm i varje fall. Numera är det ok att ta sig ett glas oavsett veckodag. För de flesta är inte detta något problem men för ett antal blir det inkörsporten till ett alkoholberoende.
Eva: Jag tror också att lådvinet har gjort det hela lättare. Bara ett glas till.... Och visst är ett gott vin en livsnjutning, något som förhöjer måltiden. Men just denna omedvetenhet som råder den tycker jag är skrämmande.
Elisabet: Där beskriver du något som är av stor vikt. Lådan står där och man tar sig, helt oreflekterat, ett glas och ett till. Kanske början till ett riskbruk. Ja ett gott vin förhöjer maten, det håller jag med om. Tar den andre illa upp då har denne problem och vill inte höra och då kan vänskapen bli lidande. Men vad ska man göra? Bara tiga och se på? Svårt det där.
Annika: Sunda tankar. Ett gott vin - en symbolisk avskiljare, det var bra! Ja visst kan varje-dag-drickandet vara en inkörsport, helt klart. Jag tror det är viktigt att kunna förhålla sig till sitt alkoholintag. Medvetandegöra hur det ser ut. Först då kan man inse hur ens alkoholvanor ser ut och kanske förändra.
Intressant inlägg Eva! Jag ser en stor risk med det nya kontinentala beteendet att dricka mer frekvent. Här i storstan där jag bor, en bar i varje gathörn, knökfulla, dag efter dag, vardag som helg. Såg ett program en gång att den som lätt mår illa av alkohol inte kan bli alkoholist, däremot den som redan tidigt utmärker sig för att tåla mycket, han eller hon måste vara mycket vaksam. Att det ökat så mycket tror jag beror på den njutarkultur som är helt förhärskande, vart man än vänder sig, det ska njutas, njutas, njutas i en överdosaktig anda. Måtta är liksom inte inne, förutom när det gäller själva vikten, en klar paradox.
Jane: Det ligger mkt i vad du skriver, njutningssamhället och paradoxen till den eftersträvande måttliga vikten.
Hmm, det där att de på kontinenten inte tar skada är väl ingen sanning. I flera länder, däribland Frankrike, har det rediga alkoholskador, har jag för mig.
Visst är det provocerande om man säger att man inte vill dricka, eller har tagit bilen till en fest, som jag numer alltid gör. Alkoholen tillför så litet så det går att avstå, för min del.
Underliga ställningstaganden i förhållande till alkohol vi har, det har du rätt i, Eva.
Amber: Jag vet inte hur det är t ex med deras levervärden. Men skulle kunna tänka mig att de är förhöja. Jag förstår inte provokationen med att låta bli, som om man skulle vara en tråkigare människa för det. Det är ju inte det det handlar om. Jag tror det har mkt med självkänslan att göra.
Skicka en kommentar