torsdag, januari 20, 2011

Blodpudding är inget recept mot ångest!

En närstående har ångest, den är så stark och självskadetankarna växer sig starkare och starkare. Hon har varit med om detta förut. Hon har skurit sig och velat göra slut på sitt liv. Detta finns nedskrivet i hennes journal. Det är längesen nu. Hon vill inte söka vård, hon har lärt sig att hantera sin ångest. Timmarna går, hon mår allt sämre.


Hon ringer till psykakuten och berättar hur hon mår. ”Kom hit på en gång”, svarar sköterskan. Det är trettondagsafton, människor är på väg till familjemiddagar eller en kväll på krogen. Hon är på väg för att få hjälp. Hjälp att lindra det som river och sliter i hennes inre. På psykakuten är det kaos. Människor gråter och skriker. Hon sitter tyst. Vill inte störa den hårt belastade personalen. Hon sitter där med sin ångest och hör skriken runt omkring. Väntan blir lång. Efter sex timmar får hon komma in till läkaren. Han tittar på henne och berättar hur jobbigt han har haft det och hur trött han är. Hon skäms. ”Här kommer jag med min löjliga ångest, när andra mår så mycket sämre”, tänker hon. Känner hur hon krymper ihop på stolen för att göra sig mindre, kanske för att han inte ska se henne och hennes löjliga lilla åkomma. Men han ser henne och börjar prata om hur hon mår. Hon känner inte igen det han säger. Förstår inte. Han läser ur fel journal. Får börja om. Hon berättar hur hon mår just nu och hur det har varit. Hon är ingen som går till läkaren i onödan men nu mår hon så dåligt och behöver hjälp. Hon har inte sovit ordentligt på länge och är utmattad.


Läkaren frågar henne om hennes kostvanor. Hon berättar att hon har varit vegetarian under många år. Att hon är noga med kosten och äter på regelbundna tider men att hon, i det tillstånd hon är i just nu, inte orkar med att äta.
Då, i det ögonblicket, kommer läkaren med svaret, det som ska få hennes ångest att gå över. ”Du behöver äta kött och blodpudding. Du har järnbrist och det är därför du har ångest.” Punkt.
”Jag vill inte äta kött och blodpudding, jag vill ha hjälp att förstå min ångest. Jag vill att du skriver ut den medicin jag fick förut, den som gjorde att jag mådde bra och orkade med livet. Jag vill att du skriver en remiss till en samtalskontakt.” Så svarar hon. Hon tittar på henne och ser sur ut. Han vill inte göra det hon ber om eftersom han redan har svaret. Hon är upprörd nu och hon ger sig inte. Hon har rätt att få adekvat hjälp. Till sist ger han med sig och skriver ett recept. ”Jag skickar remissen sen”, säger han surt och går sin väg.
Där sitter hon ensam kvar, i ett kalt behandlingsrum på psykakuten. Det är trettondagsafton och människor är samlade till fest. Inte hon. Hon har nyss fått veta att hon behöver äta kött och blodpudding. Ångesten finns kvar och hon ger sig ut i den stjärnklara natten.

Detta hände trettondagsafton år 2011. Kvinnan har anmält besöket till den aktuella psykakuten och ärendet kommer att granskas. Hon kommer att få träffa en annan läkare och berätta om den aktuella kvällen. Tack och lov orkade hon anmäla det hon upplevt. Ingen ska behöva bli bemött på detta ovärdiga sätt. Tyvärr händer det alltför ofta och det behöver belysas. Det här är mitt sätt att göra det på.

14 kommentarer:

Elisabet. sa...

Och Eva, vilket sätt du belyser det på! Fantstiskt.

Evas blogg sa...

Elisabet: Tack ska du ha! En gör så gott en kan.

KajsaStina sa...

Toppen att hon orkade stå emot läkaren. Så där oempatisk och plump får en läkare inte vara. Jag har också en närstående som blivit illa behandlat (hon har depression). Läkarna ska inte behandlas som Gudar, de ska behandla oss som människor.
Tycker din blogg verkar så intressant så jag har anmält mig som följare idag!
varma hälsn

carina@pocolococreativo sa...

Hur kan man bemöta en människa i behov av hjälp så? Det är inte bara oproffsigt yrkesmässigt, men även ur en medmänsklig aspekt är det fruktansvärt.

Evas blogg sa...

KajsaStina: "De ska behandla oss som människor", så är det. Och med en värdighet. Precis som du säger, en läkare är inte en Gud, även om en del av dem tror sig vara det(och blir behandlade som sådana). Tyvärr orkar/kan inte alla patienter stå upp för sig själva och ryta ifrån. Just därför är det viktigt att belysa hur det kan se ut inom sjukvården. För det mesta fungerar det bra men, i vissa fall, är det rent bedrövligt och det ska inte behöva vara så.

Carina: Ja det är under all värdighet. Och den läkaren borde tänka efter vad han håller på med. Känns som om han hamnat på fel ställe. Även om man är trött och less och har ett tungt jobb får man inte visa det för en sjuk människa. Never!

Evas värld sa...

Eva, så bra att du delar med oss! Fruktansvärt. Vilken styrka din vän ändå måste ha som trots att hon mår så dåligt orkar protestera. Det är verkligen en upprörande behandling hon utsattes för!

Londongirl sa...

Så många fel den läkaren gjorde där...helt otroligt! Men nej jag vet det är tyvärr inte otroligt....har också väldigt lång erfarenhet av den delen av sjukvården när det gäller en nära anhörig. Så många saker som blev fel då också...skulle ha platsat i ett TV-program som "Uppdrag granskning" eller nåt sånt.

Så skönt att hon orkade stå emot den där läkaren just då!!

BRA skrivet Eva! Berörande.

Evas blogg sa...

Eva: Vissa saker känns så viktiga att dela med sig av. Jag avskyr dåligt bemötande, särskilt när en har betalt för att möta andra och när den andra är sjuk och i underläge. Ja det var starkt gjort och jag tror att det kommer att bli en upprättelse i fallet. Tack och lov.

Londongirl: Tack! Nej tyvärr händer det alltför ofta. Uppdrag granskning skulle behöva göra ett program om mottagandet på psykakuten tror jag! Kanske psykiatrin i allmänhet.

Evas blogg sa...

P.S Det finns mängder av änglar som arbetar inom psykiatrin. Har själv jobbat i den branschen. Men tyvärr dras det ner på resurser även där. Sedan finns det alltid människor som hamnat på fel plats i livet, önskar att de hade den insikten själva.

Londongirl sa...

Ja Eva där har du också alldeles rätt....det finns många änglar som arbetar där. Visst träffade vi också dem. Det var för väl att de fanns...

Hade för mig att du skrivit tidigare att du arbetat inom det här. Återigen känner jag att du och jag skulle ha mycket att prata om.

Kram

Jane Morén sa...

Tack för ett jättefint inlägg! Så berörande det du skriver och jag blir så arg. För att klara av att vara sjuk måste man vara frisk, typ. Så glad att höra att läkaren är anmäld och att det gick bra för din vän. Tack gode gud hon klarade av det omänskliga, sjuka bemötandet i det tillstånd hon var!

Evas blogg sa...

Londongirl: Ja änglarna får inte glömmas bort! Vi borde få till en träff någon gång i framtiden.

Jane: Tack! Ja tyvärr är det så, man måste ha kraften att stå upp för sig själv, vilket inte är så lätt när man är sjuk.

Vonkis sa...

Men
Man vill ju inte tro att det är sant!
Ge henne en varm blodpuddingsfri kram från mig.

Evas blogg sa...

Vonkis: Nej man vill inte det. Men tyvärr. Ska göra det :)