Idag för ett år sedan, dog min pappa. Så fort året har gått. Jag minns denna morgon. Min bror var hemma, vi skulle äta en god middag tillsammans på kvällen. Pappa skulle inte dö, inte den dagen. När mamma ringde vid tio på förmiddagen och sa att pappa inte orkade kliva upp, då insåg jag att det var nära. Några timmar senare somnade han in till den sista vilan. Lugnt och tryggt i sin egen säng. I sin kära blå pyjamas. Med oss vid sin sida.
Det blev ingen gemensam middag den dagen. Det fattades någon.
Han fattas oss fortfarande.
Idag ska jag tända ett ljus vid hans grav.
8 kommentarer:
Ja ..., man tar sig vidare - det gör man ju förstås - men det blir aldrig sig likt igen.
Det är som att vända blad.
Elisabet: Exakt så, inget blir sig likt igen.
Ett år - redan...känns inte länge sedan alls, för mig som utomstående.
Extra varma hälsningar till dig idag Eva, från ett KALLT Västergötland!
Ja, jag minns ditt inlägg den dagen...
Det känns inte som om det var så länge sen för mig heller. Men, vilken fin död han fick, din fina pappa.
Kram
SoF: Tack snälla! Ja året har gått så fort. Det märks så tydligt nu när man har denna dag att se tillbaka på.
Annika: Ja vips så var vi här. Ja det var den finaste död man kan tänka sig, lugn och värdig, tillsammans med sin familj. Inga plågor, bara frid. Kram!
Årsdagar är det nåt särskilt med, minnena vaknar, speciellt de första åren. Mina föräldrar har varit borta så länge att det händer att jag glömmer deras olika årsdagar. 22 resp 17 år...
Inget blir sig likt igen, så är det, de som är borta är ju inte borta egentligen, de lever med oss på så många sätt.
Bloggblad: Ja det är första året tror jag är extra starkt. Små nyanser som tränger fram. Tänk att dina föräldrar varit döda så länge. De måste ha varit unga när de dog?
Carina: Ja de lever med oss, i oss, men ändå, de finns inte med oss.
Skicka en kommentar