Elin gästbloggar

This is what democracy looks like - en vittnesberättelse

Jag inledde det här decenniet med att demonstrera i Göteborg under EU-toppmötet. Mitt förtroende för demokratin ,och friheten att demonstrera och protestera, fick en mycket allvarlig knäck den junihelgen. Under klimatmötet i Köpenhamn har polisen uppvisat ännu större brutalitet. Vi avslutar decenniet minst lika illa som det inleddes. Flera av mina vänner var där. Det här är deras vittnesmål, som också lämnats in till den danska organisation som samlar in berättelser om polisbrutalitet och arresteringar under mötet. Hittills har de fått in cirka 600 vittnesmål.

Vi heter Siri Sandin, Anton Törnberg, Viktoria Wiklander och Olof Öhrn och deltog, tillsammans med Siris föräldrar, i den del av demonstrationen som arresterades på Ambarbogade under den stora demonstrationen på lördagen 12/12-09.Vi deltog som privatpersoner, inte aktiva i någon organisation och gick tillsammans med en stor blandning av människor i alla åldrar, mycket få av dem hade någon maskering.Plötsligt, och till synes utan anledning, blockerade polisen gatan. Siris föräldrar hade chansen att fly ut ur området tidigt genom att prata med några av polisen. Men nästan alla andra, inklusive oss, fick inte tillåtelse att lämna området och greps därefter utan anledning (de vägrade säga något då vi frågade dem).Vi vet inte den exakta tidpunkten för gripandet, men det är samtidigt som alla andra, ungefär 14,30 förmodligen.

Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.Det gör fruktansvärt ont att sitta framåtböjd, bakbunden i precis samma ställning på iskall mark i så många timmar. Viktoria fick en möjlighet gå på toaletten och fick, efter tiden på trottoaren, sitta i en buss i 2 timmar till, fortfarande i handfängsel.

De är sjuka nu (14/12) och Siri har hög feber.Anton transporterades med buss i ca 1,5-2 timmar. Ingen i bussen fick gå på toaletten och vi fick heller inte tillgång till vatten. Vissa människor kissade på sig och fick panik. De drogs ut ur bussen, varpå flera poliser satt sig på dem med knäna på ryggen och tvingade dem att stanna på marken och skrek på dem. Poliserna vägrade att svara på några frågor eller ens titta på oss, trots att vi upprepade gånger sa till dem att det är olagligt och mot de mänskliga rättigheterna att neka oss de mest grundläggande behov, såsom toalett och vatten. De som var mest högljudda drogs ut ur bussen i ca 5-10 minuter och kom tillbaka med vita ansikten och sa inte ett ord.

Känslan var att de ville skrämma oss till tystnad och polisen sade vid flera tillfällen att de "visste att vi var oskyldiga" men detta ändrades under dagen till att de "visste vi alla skyldiga" och att "vi inte var välkomna till Danmark".Efter att de tog in oss i klimatfängelset i Valby fick vi sitta på golvet, fortfarande bakbundna. De fortsatte att neka oss vatten eller toalett.

Anton lyckades få loss händerna och ge några människor vatten innan polisen såg det. Efter ca 1-1,5 timmar hamnade Anton i en liten cell/bur på runt 8-10 m2 med ca 13-14 personer i varje cell. Folk var mycket högljudda och protesterade och för att straffa dem tog polisen bort alla filtar och de få tunna liggunderlag som fanns (2-3 i varje cell) och även bänkarna, så vi fick sitta på cementgolvet.Efter en stund stormade polisen in i cellen, använde pepparspray och drog våldsamt ut folk och tryckte in oss i olika celler. Vissa människor blev pepparsprayade trots att de inte agerade våldsamt alls och en del människor var tvungna att bära plasthandfängsel under hela tiden i burarna. De använde också hundar för att skrämma oss. En medelålders kvinna attackerades av flera poliser som satt på henne och band henne, av lukten att döma använde de även pepparspray, men det var svårt att se eftersom de blockerade vår insyn.Vid denna tid fick flesta gå på toaletten, även om vi fick vänta ett bra tag innan de lät oss gå. Anton fick också vatten och en liten smörgås efter ett tag. (Smörgåsen hade dock endast köttpålägg och de som inte kunde/ville äta det fick inget annat). En kille som delade samma cell som Anton nekades även tillgång till hans livsnödvändiga medicin.

Siri släpptes från Valbyfängelset för att få träffa en läkare efter 6 timmar. Hon kördes därefter till sjukhus. Viktoria och Olof släpptes runt 22,00 och 23.00 på grund av bristande utrymme inuti Valbyfängelset. Polisen sa till Olof ungefär en timme innan han släpptes, att han var fri att gå, men de höll ändå kvar honom en timme inne i bussen efteråt.Vid ungefär 02,25 släppte de Anton, bland de sista. Strax före det släckte de alla lampor och kom mot oss med ficklampor, varför vi trodde att de skulle misshandla oss.

Vi vet inte om detta bara var en olyckshändelse.När vi släpptes, efter exakt 12 timmar i häkte, var vi fortfarande inte fria att gå utan tvingades istället kvar i bussarna i ca 20 minuter innan de släppte av oss. Ingen fick ens stå upp, så vi kan inte påstå att vi kände oss särskilt fria (Därför tycks de ha passerat 12 timmars-gränsen för hur länge de får häkta oskyldiga). Därefter släppte de av oss vid någon station utanför stan och det tog oss ungefär 1,5-2 timmar att komma hem, eftersom det gick mycket få bussar eller tåg och vi inte riktigt visste var vi var.Flera gånger i häktet bad Anton om att få ringa ett samtal, eftersom han var orolig för Siri, Olof och Viktoria, men polisen vägrade och skrattade bara.

Vi beslutade att åka tillbaka till Sverige tidigt på söndagen, trots att vi planerar att stanna för fler demonstrationer. Polisen hotade oss vid flera tillfällen i häktet och sa att "detta är vad som händer när ni demonstrerar" och att "ni inte är välkomna till Danmark". Det kändes som det inte var värt att stanna, vi var alla rädda och mår dåligt av det som hände.Vi anser att vi agerade precis som vi tycker att alla bör, dvs att protestera mot klimatförändringar och för ett hållbart samhälle. För detta blev vi tillsammans med nästan 1000 andra oskyldiga straffade, förödmjukade och utsatta för mycket smärtsamma behandlingar som förmodligen enligt internationella bestämmelser skulle klassas som en form av tortyr. Vi förnekades helt grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom rätten att demonstrera och rätten till yttrandefrihet. Denna typ av behandling upplever vi är ett allvarligt hot mot ett demokratiskt samhälle.

Vänliga hälsningarAnton Törnberg, Siri Sandin, Viktoria Viklander, Olof Öhrn