fredag, november 20, 2009

Negativismen får inte ta över

Dagliga larmrapporter om svininfluensan susar i mina öron, det börjar likna en Stephen King roman. Ett skräckscenario. Människor blir räddare och räddare. Mer och mer fixerade. Köerna till vaccinationscentralerna ringlar som långa ormar.

Ska vi vara rädda?

Den hitills milda vintern för med sig diskussioner om klimatet. Nu är det väl ändå något fel! Så här ska det inte vara i november. Nu börjar vår jord att säga ifrån. Så säger man och fortsätter att överkonsumera.

Ska vi vara rädda?

Våldäkterna ökar. Och morden. Och misshandeln på oskyldiga. Vi läser de skräckinjagade löpsedlarna och skakar på huvudet åt alla galningar som finns där ute.

Ska vi vara rädda?

Men,

finns det inget positivt i vår värld? Finns det något som vi inte behöver vara rädd för?

Ja det finns mycket. Livet kan vara vackert och jag vägrar att gå omkring och vara rädd. Jag stänger av, vill inte höra. Är jag feg? Nej, bara så otroligt trött på all negativism som dagligen spottar mig i ansiktet.

I morgon ska jag gå på fest.

Life can be good.

12 kommentarer:

Sara sa...

Helt rätt. Det är bra att inse att det finns problem, men inte låta de blir hela vår verklighet, då blir det nog mycket jobbigt att leva!

Maggan sa...

Jag säger det samma. Livet är inte bara elände fast det verkar så ibland. Själv har jag klarat av svininfluensan, knäoperation och har en hotande uppsägning framför mig. Men det goda överväger om vi hjälps åt.
Varma hälsningar

Evas värld sa...

Håller med dig. Livet är vackert. Det är det allra viktigaste.

Annika sa...

Du har så rätt Eva och du inspirerar mig till att skriva ett eget inlägg om detta!

Evas blogg sa...

Sara: Ja det blir jättejobbigt. INget kul alls.

Maggan: Oj det var mkt på en gång. Så bra att du ändå kan se ljuspunkter i tillvaron! Inte alla som kan det.

Eva: Ja det känns som om det är just det som jag vill fokusera på. Inte gå ner mig i eländesträsket.

Annika: Kul att jag inspirerade dig. Och du inspirerade mig med ditt boktips!

Marskatten sa...

Nut av festen, men se upp på vägen hem.
För säkerhets skull!
Utan att vara negativ...
Kram!

Evas blogg sa...

Marskatten: Dessvärre så blev festen inställd,då en av arr. make och dotter var så sjuka i svininfluensan. Hm. Ska man vara rädd för den?!

Ingela sa...

När jag var ung brann jag för politik och miljöarbete. Min eld närdes av en stor oro, för att inte säga rädsla för hur framtiden skulle bli för mina eventuella barn och barnbarn och jorden i dess helhet. Numera brinner jag inte lika hett. Eller rättare sagt, jag har inte haft den tiden och det utrymmet de senaste tjugo åren. Jag är inte heller lika orolig och rädd fastän det finns minst lika stor anledning till det jämfört med för tjugofem - trettio år sen. Dessutom har jag fyra barn som jag hoppas ska få ett bra liv och ett visst hopp om barnbarn så småningom. Paradoxalt kanske.

Om jag och min generation hade haft samma glöd som då, och framför allt: om de unga i dag hade det skulle det göra skillnad.

Evas blogg sa...

Ingela: Jag har varit lite som du, brunnit för ett samhälle där vi ska kunna känna oss trygga (på olika sätt och vis). Och visst finns det precis, om inte fler,saker att vara orolig för nu. Men jag har blivit tröttare med åren. Orkar inte argumentera och ta in på samma sätt. Däremot försöker jag välja ett liv som t ex främjar miljön, så gott det går. Och visst gör det stor skillnad på om vi förändrar vårt sätt att leva. Men jag blir ofta så trött på allt negativt, jag tror att vi människor skulle må bra att också få se positiva saker med feta löpsedelrubriker.

mossfolk sa...

Nä, fy så jobbigt att gå runt och vara rädd! Jag tror att media spelar en jättestor roll. De förstorar allt negativt och spelar på människors rädda. Svininfluensan är väl ett utmärkt exempel på det... (och precis när jag skriver det ser jag att du skrivit om löpsedlar i din kommentar :)

Evas blogg sa...

Mossfolk: Ja visst gör de?! Så tråkigt att alltid läsa dessa domedagsrubriker.

Elisabet sa...

Jag hade ett äldre par i kassan den där sista söndagen jag jobbade.
Dom kom in i affären så snart jag hade öppnat dörren.

"Oj, är ni så morgonpigga ...?" frågade jag.

Näää.

"Vi vill skynda oss hit innan andra kunder kommer och smittar oss ...", förklarade mannen.

Sen satt dom väl hemma, gömda bakom gardinen, mest hela dagen.

Förmodar jag.