Människor som känner mig vet att jag aldrig har varit någon fjällmänniska. Jag har alltid längtat till havet. Alltid detta hav. Jag längtar fortfarande till havet då och då men har insett att det gäller att göra det bästa av livet där jag bor och verkar.
Vi bor nära fjällvärlden och denna sommar har jag upptäckt storheten i dessa vidsträckta landskap.
Idag var det stora utmaningsdagen, en pilgrimsvandring tillsammans med okända människor.
Nu blev vi bara tre stycken och vår färdledare var otroligt ödmjuk och hänsynsfull.
Vi vandrade på kalfjället. Goda samtal varvades med reflekterande tystnad. Och tänk vad jag njöt. Sju kilometer i skapligt rask takt. Jag kände mig stolt. Stolt över att klara av vandringen. Stolt över att äntligen ha landat där jag bor och inse att här finns mängder av, för mig, orörd ntur.
Efter vandringen åkte vi över gränsen till Norge. En fin tur.
Dagen avslutades med fika vid Åre kyrka.
Och jag har fått en insikt:
det är aldrig för sent att ändra insikt till livet där jag befinner just nu.
Ett liv som är så fantastiskt på många sätt och vis.
8 kommentarer:
Vilken skön insikt!
Fjällvärlden är vacker. Och mäktig.
Härligt att bara kunna åka iväg och göra en vandring sådär.
Åh, det låter väldigt härligt, jag är så glad för din skull!
Det finns många likeheter mellan havet och fjällen - de oändliga ytorna fram till horisonten, de hisnande vackra solupp- och nergångarna, naturens oberäknande i vädret mm. Man måste ha respekt och var varsam och man kan känna sådan litenhet, frid och glädje övr allt det man ser, känner och andas in!
Havet gjorde min tid som västkustbo oändligt mycekt lättare.
Mossfolk: Ja den är mäktig och jag börjar mer och mer inse att vi bor så fint.
Sara: Tack snälla,fina du!
Annika: Ja det är just litenheten som jag tror fascinerar mest. Oändligheten. Och där har ju hav och fjäll liknande upplevelser.
Härligt! Ibland kan det ta sin tid att hitta sin omgivning.
Kom och tänka på en sak. Den som visade mig Åreskutans topp var en mallig stockholmare som jag var kär i. Irritersamt att jag var nitton och inte visste hur lättsamt man tog sig dit upp....
eva: Ja för mig har det tagit väldigt lång tid :).Hahaha...trodde du att man var tvungen att gå?!
Att vandra i tystnadens gemenskap är häftigt!
Själv har jag anmält mig till en 3-dygnsretreat om ett par veckor. Det ska bli spännande!
Bloggblad: Retreat är fantastiskt. Att få vila i tystnaden tillsammans med andra. Jag ska också på retreat denna höst.
Skicka en kommentar