söndag, augusti 23, 2009

Känns det igen?

Man sitter där med sin almanacka för att boka in en stund av sitt liv. En stund av frivillighet, inte arbete. En stund tillsammans med människor man vill träffa och ha trevligt tillsammans med. Kanske en middag eller en fika.

Almanackan är relativt tom och allt känns bara roligt. Klart vi ska ses!

Så ses man i ett annat sammanhang, kollar sina almanackor och bokar in andra trevliga möten. För det är ju klart vi ska ses!

Till sist sitter man där med alltför många inbokade dagar eller kvällar. Det finns inget utrymme över för att vila och umgås med sig själv. Tillvaron rullar på med nya inbokade träffar, visserligen roliga och berikande sådana, men ändå, orken tryter.

Det är då "nödlögner" kan uppstå. "Nej tyvärr, jag fick så ont i huvudet under eftermiddagen." "Host, host, jag tror jag blivit förkyld."

Jag har börjat lära mig att planera, att säga nej på ett tidigt stadium. Jag vill inte komma med nödlögner, det känns falskt.

Även det roliga kan bli till en börda om det blir för mycket.

Så,

nu för tiden är jag, stundvis, en "tråkig" nejsägare.

8 kommentarer:

Annika sa...

På pricken! Direkt efter semestern var almanackan så behagligt tom men den fylls nu på i en alldeles för snabbt takt. Jag får skylla mig själv, vill göra så mycket, träffa så många. Men jag känner precis som du att det kommer att bli nödlögner om jag fortsätter.

Evas blogg sa...

Annika: Ja det är ju så lätt att fylla i den ena efter det andra, allt är ju så roligt. Men för mycket inbokat kan bli till en belastning, man orkar helt enkelt inte. Jag försöker vara mer reflekerad nu för tiden när jag sitter med andra och bokar in.

S o F sa...

Känner igen...

I faser av återhämtning blir man en Nej-sägare, det är helt enkelt LIVSnödvändigt.

Jag har hittat en metod som passar mig när det gäller uppbokningar i almanackan.
Med en extrem stressallergi så får man vara rädd om tiden som "delas ut", även allt det roliga.

Efter många år i detta tillstånd så vet nu mina kvarvarande vänner hur läget ligger till, och när möten skall skrivas upp så säger jag alltid att vi PRELIMINÄRbokar den dagen, så får vi se hur orken är just den dagen, då när den kommer.

Detta gör att jag inte känner mig pressad eller drabbas av dåligt samvete om jag sedan inte orkar träffas. Det enda ordet preliminär, har gjort allt sånt här lättare för mig.
(och egentligen för alla andra också, för de kan ju faktiskt också drabbas av sjukdom eller få andra förhinder)

Tyckte heller inte om nödlögner/vita lögner som jag kände mig tvingad att ta till ibland - detta sätt som jag beskrivet är mer "öppna kort", tycker jag.

Varma hälsningar!

Londongirl sa...

Det här är så sant och jag känner igen mig!! Nuförtiden försöker jag jämt se till att jag skapar dagar, kvällar och tider då jag bara har tomt i almanackan eller väljer att vara hemma.

Kan få frågan ibland när någon undrar varför jag säger nej...och är ärlig och säger att den kvällen behöver jag vara hemma.

Men vilken tid det har tagit att komma så här långt! Komma till insikt. Var på en föreläsning en gång där föreläsaren skojade om att det gäller att "komma först in i sin egen almanacka"....och det ligger nåt i det också.

Christina sa...

Jag känner också igen mig, men önskar att livet vore annorlunda.
Det man har för lite av är avspänt umgänge med människor, i alla fall tycker jag det.
Jobbet och hetsen gör att man värnar om sin lediga tid, men jag tror att man skulle må bättre om man umgicks mer kravlöst med varandra.
Mer umgänge och mindre krav.
Funnes det en bypub i varje by skulle möten kunna ske där, och inte hemma-hos. Bara det skulle ge en avslappnad samvaro...

eva sa...

Ja, fast det är rätt skönt för det lämnar ju öppet för andra att också få backa ur när det känns trångt utan att det blir konstigt.
Jag säger också som det är, det är inte mer med det.

Vonkis sa...

Min ömma moder skrev in tmf (tid med familjen) och tfms (tid för mig själv) i sin kalender när det var som värst med uppdrag hit och dit, för var det någon som såg en tom dag/tid när möten skulle planeras så var det bara att boka upp...

Evas blogg sa...

SoF: Håller med dig om att det är livsnödvändigt ibland att kunna säga nej. Ja preliminärboka kan man också göra, inte alls dumt.

Londongirl: "Komma först in i sin egen almanacka",vilket otroligt bra uttryck! Jag har också tomma dagar, då ingenting får bokas in, absolut ingenting. Ett måste för mig. Ensamtid är så viktigt.

Christina: Ja visst är det det naturliga, att träffas och umgås helt kravlöst. Så blir det oftast här på somrarna, man spontankommer och det enkla brukar oftast vara det trevligaste.

Eva: Racka puckar håller längst :)

Vonkis: Vilken klok mor du har!