Bild tagen i Linköpings domkyrka
Denna helg tänder vi ljus för alla som inte längre finns med oss i detta liv. Vi hedrar minnet över dem som stått oss nära, på ett eller annat vis.
Det är en vacker högtid. Och sorglig.
Under min resa hem igår fanns tillfälle till egna funderingar. Hur ska vi hedra varandra även i vårt dagliga liv? Hur möter vi varandra i vardagen? Blyger skriver så bra om vårt eget Calcutta. Om Moder Theresa som sa: Ni måste ta hand om det Calcutta ni har där NI bor.
Just nu finns mitt Calcutta i en lägenhet inne i stan, närmare bestämt hos mina föräldrar. De är inte hemlösa, de har mat, kläder, TV, tidningar, ja allt som vi i västvärlden är vana vid att ha. Men de är ändå, på något vis, hemösa. Deras tillvaro är helt förändrad, vilket är svårt för dem att acceptera. Svårt även för mig. Hur går jag vidare utan att "utplåna" egna behov? Jag behöver sätta gränser, precis som vi gör med våra barn. Men var ska gränsen gå?
Tids nog kommer jag endast att få hedra mina föräldrar genom att tända ljus på deras gravar. Ännu så länge, i denna stund, ska jag hedra dem med att torka deras köksgolv och titta till dem en liten stund.
16 kommentarer:
Ja, det är en balansgång kan jag tro och så vet man vad som väntar framöver när ens föräldrar blir äldre och råkar ut för både det ena och andra. Är du endabarn?
Madicken: Ja det är verkligen en balansgång. Man vill hjälpa men ändå, inte hur mkt som helst. Nej jag har en bror i Malmö, som flyttade härifrån mkt ung. Han har sitt liv där nere. Kommer hem en gång/år, till jul.
Livet är aldrig olika fasta punkter utan hela tiden en ständig process som man först långt efteråt förstår - om ens då...
Kram och jag önskar dig en toppenfin och "varm" helg!
Samuel
Trevlig All Helgona Helg, Eva!
Hoppas den blir bra på alla sätt.
Samuel: Så sant. Tack detsamma till dig. Kram!
s o f: Tack snälla och tack detsamma till dig!
Det är verkligen svårt , ett riktigt dilemma. Går det att hitta balans så att alla blir tillfreds? Jag tror att det är svårast att känna sig nöjd med sig själv och sin egen insats.
Trevlig All Helgona Helg!
Visst måste man ta hand om det Calcutta man har i sin närhet....för det finns i alla våras liv tror jag.
Det finns alltid något som man kan göra för att visa medmänsklig värme och bjuda på sig själv till dem som behöver.
Jag har med åren märkt att det finns så många som behöver....
Ett skurat köksgolv kan vara just det som sprider glädjen och värmen och just då.
Ha en skön helg Eva!
Kramar till dig.
Panter: Ja ibland känns det som om man fixar och donar och ändå blir det inte bra. Svårt när människor kräver mkt och man har svårt att säga nej. För samtidigt vill jag ju hjälpa till, men inte i den utsträckningen att jag kör slut på mig själv. Men just nu är allt lugnt, de blev nöjda och tacksamma och så även jag. Nu ska jag ha en lugn kväll med en kopp te och TV. Tack detsamma till Dig!
Londongirl: Ja vet du, det torkade köksgolvet blev till stor glädje och då kände jag detsamma. Att giva och taga - kan ge glädje åt bägge parter. Och det behöver inte vara stora saker, inget som syns utåt, kanske dessa små glädjor som är de största, i längden. En skön helg önskar jag även dig! Kram.
Jag bävar inför det ofrånkomliga, att föräldrarna blir så gamla...
Men visst är det väl så. Att det är de små sakerna som skänker den största glädjen.
Ha en riktigt skön helg!
Kram
Ja det gjorde jag också, länge. Men nu inser jag att den dagen närmar sig med stormsteg. Tack detsamma till dig!!
"Mitt Calcutta" vilket bra uttryck!
Jag önskar dig kraft och glädje med ditt Calcutta Eva!
En fin All Helgona helg också!
Smulan: Ja det får vi tacka Moder Theresa för. Tack snälla du! Önskar även dig en fin helg!
Jag blev så inspirerad av texterna - var även in på Blygers länk. Mitt Calcutta... självklart är det.
Jag vet var jag har mitt Calcutta - mitt främsta Calcutta - men säkert kan jag finna fler "förorter" också... bara jag tänker lite.
Men idag kommer mitt främsta Calcutta hem och vi ska ha det bra tillsammans.
Love - ha en underbar helg! Maud
Har varit där... tänkte att jag också hedrar genom att ta hand om det liv jag fått - mej själv, mina barn. Det blev ett våldsamt kompromissande och jag glömmer aldrig den eftermiddag då jag vände på klacken och gick. Jag ångrar det.
Men nu efteråt när de inte finns längre känner jag hur de förlåtit mej för allt galet, och vi vet att jag kunde inte göra på annat sätt då.
Och de är liksom fortfarande med....ser mej från himlen, till hjälp för mej många gånger.
Maud: Tack detsamma till dig. Hoppas ni får en fin helg tillsammans!
Alde: Ja det tror jag också att de gör, ser dig från sin himmel. Och jag är helt säker på att du gjorde vad du förmådde, just då.
Skicka en kommentar