"Prestationsbaserad självkänsla"

Jag har sett beteendet hos mig själv och jag har sett och ser det hos andra. På lång sikt är beteendet förgörande för kropp och själ, vi kan bli riktigt sjuka. Trots att signalerna finns där i ett tidigt skede tar vi dem inte på allvar, vi fortsätter i våra invanda spår.

Jag talar om "den prestationsbaserade självkänslan", den som får oss att tro att vi blir mer älskade ju duktigare vi är.

Duktigheten kan bl a visa sig i följande:

* Vi vill alltid höras och synas. Har alltid några kloka kommentarer att komma med.

* Vi sätter andra människor på piedestal. Såsom de är vill vi också vara, eftersom vi innerst inne inte riktigt vet vem vi är men vet hur vi vill vara. "Fjäskar" för dessa människor=ger dem mycket cred och håller med dem i mångt och mycket.

* Vill gärna vara bäst i det vi tar oss för med, oavsett om det är studier eller yrkesarbete.

* Vill vara en hjälpande hand för andra, så till den grad att vi glömmer oss själva.

* Brinner för det vi gör och blir därför inte alltför sällan en "klippa" i andras ögon.

* Utseendefixerad. Är jag snygg, har de rätta kläderna och den vältränade kroppen då duger jag i andras ögon.

I det konkurrenssamhälle vi lever i, med alla de valmöjligheter som erbjuds, är det lätt att tappa bort sig själv. Är vi då en människa med ett beteende där prestation förknippas med acceptans då blir det tufft. Att inte kunna acceptera sig själv för den man är, både med sina svagheter och sina styrkor, kan leda till ett ökat tryck. Ett tryck på att vara duktig i det vi gör. För vem är vi annars?

Åren går i en allt snabbare takt, vi försöker hela tiden jobba vidare på att duga. Den yttre välfärden ökar men den inre osäkerheten består. Något vi inte vet, då tempot alltid är högt och vi aldrig har tid över för egen reflektion.

Tills en dag:

det tar stopp. Totalt. Vi blir tomma. Det inlärda beteendet raseras och vi blir - ingen.

För vem är jag om allt det jag har byggt upp under många, många år raseras?

I det här stadiet uppsöker vi kanske en läkare som förmodligen ställer diagnosen utbrändhet. Förhoppningsvis får vi god hjälp i form av stödsamtal, vila, rehabilitering, psykoterapi. Återuppbyggnaden tar tid och kräver mycket av oss själva. Ingen annan kan göra jobbet men vi behöver stöttning. En lång vandring har börjat. En vandring som kan kännas mycket tung men som i förlängningen kan göra oss betydligt friskare än vad vi var innan.

En vandring på vår väg till den vi egentligen är,

inte den vi tror att andra vill att vi ska vara.