torsdag, september 04, 2008

"Prestationsbaserad självkänsla"

Jag har sett beteendet hos mig själv och jag har sett och ser det hos andra. På lång sikt är beteendet förgörande för kropp och själ, vi kan bli riktigt sjuka. Trots att signalerna finns där i ett tidigt skede tar vi dem inte på allvar, vi fortsätter i våra invanda spår.

Jag talar om "den prestationsbaserade självkänslan", den som får oss att tro att vi blir mer älskade ju duktigare vi är.

Duktigheten kan bl a visa sig i följande:

* Vi vill alltid höras och synas. Har alltid några kloka kommentarer att komma med.

* Vi sätter andra människor på piedestal. Såsom de är vill vi också vara, eftersom vi innerst inne inte riktigt vet vem vi är men vet hur vi vill vara. "Fjäskar" för dessa människor=ger dem mycket cred och håller med dem i mångt och mycket.

* Vill gärna vara bäst i det vi tar oss för med, oavsett om det är studier eller yrkesarbete.

* Vill vara en hjälpande hand för andra, så till den grad att vi glömmer oss själva.

* Brinner för det vi gör och blir därför inte alltför sällan en "klippa" i andras ögon.

* Utseendefixerad. Är jag snygg, har de rätta kläderna och den vältränade kroppen då duger jag i andras ögon.

I det konkurrenssamhälle vi lever i, med alla de valmöjligheter som erbjuds, är det lätt att tappa bort sig själv. Är vi då en människa med ett beteende där prestation förknippas med acceptans då blir det tufft. Att inte kunna acceptera sig själv för den man är, både med sina svagheter och sina styrkor, kan leda till ett ökat tryck. Ett tryck på att vara duktig i det vi gör. För vem är vi annars?

Åren går i en allt snabbare takt, vi försöker hela tiden jobba vidare på att duga. Den yttre välfärden ökar men den inre osäkerheten består. Något vi inte vet, då tempot alltid är högt och vi aldrig har tid över för egen reflektion.

Tills en dag:

det tar stopp. Totalt. Vi blir tomma. Det inlärda beteendet raseras och vi blir - ingen.

För vem är jag om allt det jag har byggt upp under många, många år raseras?

I det här stadiet uppsöker vi kanske en läkare som förmodligen ställer diagnosen utbrändhet. Förhoppningsvis får vi god hjälp i form av stödsamtal, vila, rehabilitering, psykoterapi. Återuppbyggnaden tar tid och kräver mycket av oss själva. Ingen annan kan göra jobbet men vi behöver stöttning. En lång vandring har börjat. En vandring som kan kännas mycket tung men som i förlängningen kan göra oss betydligt friskare än vad vi var innan.

En vandring på vår väg till den vi egentligen är,

inte den vi tror att andra vill att vi ska vara.

20 kommentarer:

S o F sa...

Suck!

Känner igen...

Men har kommit en bit på den nya krokiga vägen nu.

Varma hälsningar!

Evas blogg sa...

s o f: Så bra att du kommit en bit på väg! Varmt lycka till på den fortsatta vägen.

Matildas fikarum sa...

Visst är det underligt. Det är lätt att jobba sig fördärvad och svårt att ta det lugnt. Och det sjuka är att allt vi gör, gör vi oftast för att vi tror att vi måste.

Jämtlandstösen sa...

Det här är något jag tror alla sliter med, i mer eller mindre grad. Sedan tror jag det är svåare idag än förr att bygga upp en självkänsla som inte bygger på prestation beroende på att vi matas oavbrutet med att vi är vad vi gör. Jag tänker mycket på det här, och mer nu, när jag har dottern, hur jag kan bidra till att bygga upp en självkänsla hos henne som inte är baserad på prestation. Men här behöver man själv vara en god förebild först och främst, så jag får väl börja hos mig själv:-) Tror jag frigjort mig från en del av detta med åren, men visst finns det en del kvar också, tyvärr.

Annika sa...

Nog har du så rätt i det du skriver idag.
Jagkan skriva under på många av dina punkter vad gäller mig själv.
Ha en fin helg!

Panter sa...

Identitet och prestation... Det är inte för inte en av våra vanligaste konversationsfrågor i mötet med nya människor är "Vad jobbar du med då?"
Tack för ett tänkvärt inlägg.

Inga-Lina sa...

Hej! Ville bara hälsa på och läsa ikapp lite. Vilken aktivitet du har på bloggen! Och du har alltid så många kloka saker att säga! Hoppas vi ses snart:)

Madicken sa...

ofta vi kvinnor som hamnar här..numera har jag lärt mig att släppa taget och det ordentligt. Så mycket lättare att andas och inse - jag duger som jag är! "Våga vila i den tillit som bär"

blyger sa...

Viktiga tankar! Jag länkar till dig.

Evas blogg sa...

Matilda: Så sant och varifrån kommer dessa måsten? Jo från oss själva för det mesta. OK att vi måste göra vissa saker (t ex att gå till arbetet) men det finns så mkt annat som vi inte alls måste. Att reflektera över detta kan vi behöva ibland, att välja bort. Och det är jättesvårt, jag vet av egen erfarenhet.

Jämtlandstösen: Ja det tror jag också men jag tror också att det är viktigt att fundera kring allt vi gör och varför vi gör det. Och visst är det så, att man blir mer reflekterande när man får egna barn. Att vara en god förebild är inte alltid så lätt. Jag tror det är hela vår prestationsbaserade kultur som gör oss mer och mer stressade. Hur går det förresten med din uppsats?

Annika: Jag tror vi är många som kan det, mer eller mindre. Tack detsamma till dig!

Panter: Tack ska du ha! Ja visst är det märkligt att vi inleder med just de orden? Säger ganska mycket om det samhälle vi lever i.

Inga-Lina: Tack ska du ha! Ja jag har mycket tid just nu och då kommer lätt funderingar kring allt mellan himmel och jord. Tyvärr kommer jag inte till bokmässan, det hade varit SÅ roligt att få träffa dig där. Men jag hoppas vi ses i Ösd. under hösten! Och jag längtar efter att få läsa din nya bok! Elin ska förresten stå i Vulkans monter (till och från) under bokmässan.

Madicken: Klokt, mycket klokt. "Så mycket lättare att andas och inse -jag duger som den jag är" Precis så är det. Tack!

Blyger: Det går alldeles utmärkt det. Kul att du vill det!

Marskatten sa...

Så sant det du skriver.
Jag brottas själv med syndromet, men tror att jag håller på att lära mig.
Utbränd kommer jag nog inte bli, men ibland känns det som jag "tappar bort" mig själv.
Kram!

Det Mörka Hotet sa...

Du och dina kloka ord är alltid en lisa för själen, Eva: kram!

Evas blogg sa...

Marskatten: Så bra att du känner att du inte kommer att bli utbränd, gott att ha den insikten. Även insikten om att vi tappar bort oss själva, då kan man göra något åt det innan det går för långt.

Samuel: Tack och kram till dig också!

Vonkis sa...

Känner igen en del. Hade känt igen mer för något år sedan. Det går lite i vågor.

Jämtlandstösen sa...

Vilken fin dag det är idag, Jämtland från sin bästa höstsida:-)
Jag håller som bäst på att skriva uppsatsen, har fått fram resultat som jag håller på att formulera. Detta formulerande:-) Men en del könsskillnader tycker jag kom fram, men får se om deltagarna tycker detsamma, de kommer få tycka till först. Tror inte den blir klar att läggas fram på omseminariet, jag tog hela sommaren föräldraledigt och lät uppsatsen vila, kändes hur skönt som helst:-) I höst kommer jag plugga arbetspsykologi så jag tar det lite pö om pö. När uppsatsen är klar får du läsa om du vill och gärna även komma med synpunkter. Ämnet är intressant, men även svårt, just det här att analysera vad andra sagt och försöka förstå. Inte alltid så enkelt...

Evas blogg sa...

Vonkis: Ja det är nog så det är, det går lite i vågor, fast huvudsaken att man är medveten om det och att det går mer åt det håll som talar om vem man egentligen är och vad det är man egentligen vill, utan att lyssna till andra hela tiden.

Jämtlandstösen: Klokat av dig att ta föräldraledigt under sommaren! Arbetspsykologi låter intressant, är det den här terminen? Jag läser gärna din uppsats, hör av dig när det är dags! Förresten kommer jag att lägga ner min butik om några veckor, men det kommer ett inlägg om det framöver. Mejla mig när du vill att jag ska läsa uppsatsen. Ja visst har dagen varit fin. Jag ska strax lägga ut bilder från dagen, vi har varit uppe på västfjället. Inte helt klar sol men jättefint ändå.

Ingela sa...

Några av punkterna gäller definitivt mej också. Utseendefixering lider jag dock inte av, jag är nog närmare försummelse av utseende. Borde rycka upp mej vad gäller träning och kanske köpa en ny mascara som används upp före den härsknar.

Evas blogg sa...

Ingela: Kan nog hålla med dig där, inte alltid jag bryr mig så mkt. Min mascara härsknar också:-)

bollebygdsbo sa...

Bra skrivet, och beskrivet.
Jag kämpar på med detta, och ibland går det bra.
Men alldeles för ofta är det väldigt svårt.

Tack för alla dina fina inlägg här på bloggen.

Evas blogg sa...

Bollebygdsbo: Tack ska du ha! Ja det är svårt och det är inte alltid det funkar. Men jag tror att huvudsaken är att man är medveten om sina val och sitt beteende, då är det lättare att kunna välja det som är bra för en själv.