Nysnö och strålande solsken, då får människor i min omgivning något lystet i blicken. Skiiiiidåkning. Under liknande väderomständigheter som råder idag, är uteliv ett måste. Glad och förnöjd ska man ut i den livgivande vårsolen. Och visst kan jag gå ut i det vackra vädret men UTAN skidor. Och det är som om man måste älska skidåkning bara för att man bor i Jämtland.

OK att människor gör det som de gillar, det är livsbejakande. Men varför måste skidåkare alltid berätta om sina turer? Det talas om: Hur långt de har åkt. Vad de vallat med. Hur bra/dåligt glid de haft. Vad de tänkte och kände i spåret. När de ev. stannade och åt matsäck. Hur träden såg ut….

Eftersom jag stundvis kan vara av den artiga sorten står jag där och ler och lyssnar. Och kanske det är så att skidåkarna tar för givet att alla är intresserade av deras turer. Det kanske man också är om man själv utövar denna motionsform.

Jag tänker på hur det skulle vara om jag började berätta om söndagens högmässa. Vad som sades under beredelsordet. Vilken lovsången som sjöngs. Hur lång predikan var (vilket inte bör vara längre än tio min. som jag ser det, alltså inget långlopp). Hur det kändes vid nattvarden. Mina tankar där i bänken….

Jag tror definitivt att responsen skulle bli lika sval som när någon berättar om sin skidtur för mig.