tisdag, januari 22, 2008


Så märkligt livet kan vara.

Nyss dök minnet av en vän upp i mitt inre. En vän som jag umgicks med nästan dagligen under mina år i Umeå. Vi pluggade tillsammans, reste till Maldiverna , cyklade till Vindeln, var ute och roade oss på krogen, pratade om glädjeämnen och bekymmer....

Efter Umeåtiden flyttade hon tillbaka till sin hemstad och jag flyttade tillbaka till Jämtland. Vi hälsade på hos varandra ibland, sista gången var när hon fått sitt första barn. Sedan har vi skickat julkort och kanske en hälsning däremellan. Nu är det något år sedan vi hördes av och just ikväll dök hon upp i mitt minne.

Jag Googlade på hennes namn och det enda jag fick fram var Fonus och hennes namn under. För tre veckor sedan lämnade hon detta liv.

Trots att vi inte setts på länge sitter jag nu här med tårar på min kind. Minnen av en glad och mycket vacker kvinna, som jag fick dela en stund med här på jorden.

Tack K. Jag hoppas du har det bra där du nu är!

En ängel flög förbi mothimmelen så fri.

Men hon lämnade sitt leende, på vår jord

Som en sol som värmer oss

Som ett himmelskt stjärnebloss

Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro

Kärleken är ( Från dödsannonsen )

10 kommentarer:

Elisabet sa...

Det är lika underligt varje gång, tycker jag .., när jag upptäcker dödsannonser eller någon ringer och berättar att nu har .... x dött.

"Men vi var ju jämngamla!" tänker man.

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja, sen kommer alla minnen. Allt vi gjorde tillsammans under några år av vårt tidiga vuxenliv.

Madicken sa...

Tillvarons bräcklighet blir så påtaglig...Kram!

Evas blogg sa...

Madicken: Tack! Ja exakt. Inget är självklart, nu är nu och om en stund kan allt vara annorlunda.

Gunnel sa...

Jag får den där känslan av att det var hon som var och "hälsade" på dig. Kanske hon ville att du skulle få veta. Ja ... så där ungefär går mina tankar. För du vet ju att jag tror på något efter detta jordeliv.

Bloggblad sa...

Jag känner igen känslan också. Och som Kristina Lugn sa i teve härförleden: det man hade ihop med den personen, den man var, dör liksom också. Det är väl därför, tror jag, som jag kan sörja personer som jag inte ens saknat... eller tänkt på under många år. Plötsligt vaknar minnen från det man hade... och tiden svindlar förbi.

Evas blogg sa...

Gunnel: Du är klok du! Ja kanske det var så för lite märkligt kändes det. Varför tänkte jag så starkt på henne just igår?

Bloggblad: Exakt! Du satte ord på min känsla. Alla dessa minnen dök upp i natt. Vi levde så tätt under ett par år och helt plötsligt så kändes den tiden så starkt inom mig. Nu är den över.

Anonym sa...

Så sorgligt och samtidiigt så fint.. Jag tror att hon, där hon nu är, ville visa dig, vad som hänt. Ni hade ju betytt så mycket för varandra och det gjorde ni ju fortfarande. På något vis ville hon samla ihop allt för dig så att du sen kan gå vidare och glädjas åt alla härliga minnen.
Tack för att du berättade, kram.
SolSkuggan

mossfolk sa...

Ibland blir man påmind om hur skört livet är.
Och även om man inte har träffats på många år är ju den gamla vännen och allt som gjorts tillsammans en del av vårt liv...

Evas blogg sa...

Solskuggan: Ja vad vet man? Så kan det vara. Jag är i alla fall tacksam över att tanken gick till henne just den kvällen. Även om det blev chockartat.

Mossfolk: Ja visst är det så. En del av livet, det som varit med alla minnen.