Ibland möter man en människa som slår an en ton inom en, något som gör att just den människan slår rot i ens hjärta. En slags igenkännandets glädje.

Ett sådant möte hände mig för ett antal år sedan. Jag satt längst fram under framträdandet och kände en stor glädje i mötet med Inga-Lina Lindqvist. Både hennes dikter och sättet hon framförde dem på grep tag i mig. Det fanns ett subtilt igenkännande som väckte känslor inom mig. Känslor av glädje och värme men även en känsla av vemod.

Så småningom blev Inga-Lina min skrivarmentor, något som jag är så tacksam över. Minns med glädje stunderna vid mitt köksbord när vi diskuterade mina texter. Ja lite annat hann vi också diskutera :-). Under en varm augustivecka på Medlefors folkhögskola sågs vi också under en skrivarvecka som jag aldrig glömmer.

I och med Inga-Linas flytt härifrån stan skiljdes våra vägar. Men så ikväll, en kommentar på min blogg. Tack Inga-Lina, för att du hittade igen mig! Nu ser jag fram emot att få läsa din blogg. Och jag passar på att rekommendera din senaste bok "Mirakelkuren".