lördag, januari 19, 2008

Ibland möter man en människa som slår an en ton inom en, något som gör att just den människan slår rot i ens hjärta. En slags igenkännandets glädje.

Ett sådant möte hände mig för ett antal år sedan. Jag satt längst fram under framträdandet och kände en stor glädje i mötet med Inga-Lina Lindqvist. Både hennes dikter och sättet hon framförde dem på grep tag i mig. Det fanns ett subtilt igenkännande som väckte känslor inom mig. Känslor av glädje och värme men även en känsla av vemod.

Så småningom blev Inga-Lina min skrivarmentor, något som jag är så tacksam över. Minns med glädje stunderna vid mitt köksbord när vi diskuterade mina texter. Ja lite annat hann vi också diskutera :-). Under en varm augustivecka på Medlefors folkhögskola sågs vi också under en skrivarvecka som jag aldrig glömmer.

I och med Inga-Linas flytt härifrån stan skiljdes våra vägar. Men så ikväll, en kommentar på min blogg. Tack Inga-Lina, för att du hittade igen mig! Nu ser jag fram emot att få läsa din blogg. Och jag passar på att rekommendera din senaste bok "Mirakelkuren".

6 kommentarer:

Vonkis sa...

Det är ju det som är så fantastiskt med bloggar(och internet). Hux flux får man kontakt med någon borttappad bekantskap.

Gunnel sa...

Vilken glad överraskning för dig. Vad glad jag skulle bli om jag fick uppleva att någon gammal bekant hittade till mig...ja man vet aldrig vad som händer i framtiden. Törs fasiken sluta blogga :O)

Evas blogg sa...

Vonkis: Ja visst är det roligt?!

Gunnel: Nej du, rätt som det är så dyker det upp någon som man funderat på.

londongirl sa...

Åh vad roligt för dig att hon dök upp i din kommentarruta på bloggen!
Härligt! :))

Bloggblad sa...

Jag har också hittat - eller blivit hittad - av bekanta.

Och vet precis vad du menar när man träffar personer som verkligen betyder något för en. Och sen inte träffar dem mer och saknar...

Evas blogg sa...

Londongirl: Ja det gjorde mig mkt glad!

Bloggblad: Ja det kan vara roligt att bli hittad.