Året var 1972. Två vinylskivor spelades om och om igen på min lilla grammofon. De spelades så mycket så att de blev utslitna!
Vilka skivorna var?
1. "Harvest", med Neil Young.
2. "Vem kan man lita på?", med Hoola Bandoola Band.
Den mest spelade låten på Young albumet var:
HEART OF GOLD
I want to live,I want to give. I’ve been a miner for a heart of gold. It’s these expressions I never give. That keep me searching for a heart of gold. And I’m getting old....
Det gyllende hjärtat blandades med andra toner:
...och när prinsar och presidenter ljuger medvetet ikapp och när dom som skulle säga sanningen, har börjat ta tillbaka det dom just har sagt....
Vemod och vrede i en salig blanding.
Kanske hör det ungdomen till?
Och på MIN ÖP BLOGG kan ni följa med på tisdagspromenad.
15 kommentarer:
Ny bild, Östersund i vinterskrud. Snyggt! Ja, nu är det vinter, det var ju minus fem grader i morse.
Det är märkligt, det där med låtar, vissa har man minnen till och de liksom symboliserar en tidsperiod i livet för en.
Även jag gillar Heart of Gold, en klassiker:-)
Tänk dom där gamla hederliga venylerna...med lite rasp emellanåt...dom var inte så dumma.
Jämtlandstösen: Ja det är friskt i luften nu:-). Bilden tog jag i febr för två år sen. Tyckte den passade in nu. Ja visst är det så, att man minns saker utifrån låtar. Heart of Gold står sig än, jag gillar den fortfarande.
Gunnel: Nej fast ganska irriterande när de hakade upp sig!
Genast hörde jag Hans Vilnius röst, visst heter han så (Året var 1943, mannen på bilden...). Skulle kanske ta och youtuba på hans namn :-)
Vonkis: Hahaha, jag och hans V kan ju ha lite historielektioner för allmänheten :-)
Eva, du skriver så ofta saker som får det att verkligen klicka till i själen hos mej. De där två skivorna har jag också spelat sönder.
Som tur var är ju Neil Young produktiv fortfarande. Jag köper hans skivor när det kommer en ny. Ett tag var de ganska svaga och jag har inte mer än lyssnat igenom dem. Men den näst senaste har snurrat många varv i CD-spelaren och den senaste väntar jag på i paket.
Ingela: Ja tänk vad lika vi människor kan vara, just det du skriver, att någon annans ord/upplevelser kan få det att klicka till. Det är igenkännande, som kan kännas så märkligt men ändå så bra. Jag har inte lyssnat på hans senaste CD, tror jag ska köpa gamla goda Harvest.
:) Vi har nog delat den ungdomstiden.
Vrede, vemod och engagemang, så var det.
Panter: Exakt, så var det :-)
Jag hade ingen grammofon, men däremot slet jag ut en rullbandspelare och två stycken kassettradio med massor av musik att drunkna i, ja det var som en drog!
Madicken: Ja rullbandspelaren, den hade jag glömt!! Fick låna min brors ibland. Ja visst var musiken som en drog, man var helt lost i den. Levde sig in i en annan värld.
Jag och brodern spelade in skräckhistorier med hemska ljud också, det var kul - och kul var att i smyg spela in föräldrarna fast det tyckte inte det...
Madicken: Ja det gjorde vi också, inte så lätt att gömma det stora schabraket! Så gick bandet sönder ibland och vi hade en särskild sorts tejp som vi lagade med.
Hahaha..ja, tänk vilken uppfinningsrikedom vi hade!
Madicken: Jajamen!
Skicka en kommentar